Let s Dance är ett heltidsjobb
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Fjärde omgången – och i fredags satt alla stegen som dom skulle. Jag har en sån tur som får dansa med Daniel da Silva som är så professionell.
Jag trodde att jag skulle känna mig mer och mer avslappnad för varje Let’s Dance som går men så känns det inte alls.
Varenda gång jag står och väntar i kulisserna på vår tur så undrar jag varför jag gett mig in i detta.
Hela veckan är ett enda långt slit med fyra timmars träning om dan, klädprovning, kamerarep, klädprovning igen och sen kommer då fredagen som vi alla väntat på.
Först är det dans till orkestern för första gången och det låter aldrig likadant som på skivan vi dansat till under hela veckan. Antingen går det för fort eller för långsamt. Men det är bara att gilla läget och anpassa dansen till livemusiken.
Sen är hela dagen en låång väntan på nästa happening som är genrepet. Efter drygt två timmar i sminket och med en ny look som ska passa dansen är det uppställning bakom trappan.
Inför en halvfull lokal dansar alla som om det vore på riktigt men ändå inte. För här finns ännu inga spända nerver inblandade, dom sitter fortfarande inuti kroppen och är avslappnade. Kvart i åtta är alla på plats bakom trappan. Dansarna på ena sidan av scenen och vi så kallade kändisar som ska grillas på dansgolvet på den andra.
Stämningen är på topp och hejarramsor som hör hemma på idrottsarenan skanderar inne i lokalen. Andra sidan e ni klara? Alla vi som älskar juryn klappar nu, klapp klapp.
Det är nu nerverna har tagit plats utanpå kroppen i stället och man kan nästan ta på laddningen som ligger i luften.
Plötsligt säger någon: ”Jag har egentligen inte tid med det här, jag behöver åka ut i dag men det spelar ingen roll hur jag gör för dansar jag bra får jag höga poäng av juryn och dansar jag dåligt får jag folks röster.”
Jobbigt läge.
Som sagt, detta är ett heltidsjobb och det tar sjukt mycket tid. Det finns faktiskt dom i gänget som dessutom försöker sköta sina vanliga arbeten vid sidan av detta och det är imponerande.
Själv fick jag bittert en insikt om mitt liv just nu när jag ringde min dotter Tess efter programmet i fredags. I stället för en glad liten tjej som precis fått en hälsning av sin mamma i form av att jag drog i mitt örhänge möttes jag av en förtvivlad lite röst som bara grät.
Mamma varför är du i Stockholm och inte hos mig?
Det gjorde lite ont i hjärtat och ingen dans i världen är bättre än okoreograferad discodans med Tess.