Elisabeth har hjälpt 30 ensamkommande att komma in i samhället

Uppdaterad 2020-03-05 | Publicerad 2020-03-04

Bibliotekarien Elisabeth Rundqvist brinner för att hjälpa ensamkommande.

Bibliotekarien Elisabeth Rundqvist, 58, lägger all ledig tid på att hjälpa ensamkommande i Uppsala.

Hon har två killar boende hos sig på heltid och har stöttat ett trettiotal att komma in i samhället.

– Jag får så mycket glädje tillbaka av alla fantastiska människor jag lärt känna genom åren.

Till vardags arbetar Elisabeth Rundqvist på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Så fort arbetsdagen är slut tar ett helt annat engagemang vid: kampen för dem som försöker komma in i samhället. Men som inte alltid får den hjälp de behöver.

Allt började med flyktingkrisen för några år sedan – och med ett samtal på Elisabeths arbetsplats. Frågan om hur biblioteket skulle arbeta för att göra verksamheten mer tillgänglig för nyanlända diskuteras. Elisabeth började fundera. Vilka var människorna som nu kommit till Sverige? Vad hade de varit med om? Hur såg deras bakgrund ut?

Hon ville ta reda på mer och anmälde sig som volontär för en språkstödjande grupp i Uppsala.

Där och då kunde engagemanget ha stannat.

Så blev det inte.

I stället fördjupades det när två föräldralösa pojkar kom till språkgruppen.

– Majoriteten av de jag hade träffat dittills var vuxna eller tillhörde en familj. De här killarna var bara 14 och 15 år gamla. De kände ingen. De var dessutom placerade i ett familjehem där det bara pratades persiska.

Elisabeth som själv har tre vuxna barn undrade hur pojkarna skulle kunna komma in i samhället när de bara kom i kontakt med det svenska språket en timme i veckan – i en språkgrupp?

– Jag kände att jag ville hjälpa till. Därför blev det så att jag började ha kontakt med pojkarna även utanför gruppen för att på olika sätt guida dem in i samhället.

Forskat om suicid bland ensamkommande

Nu har det gått fyra år och fram tills nu har Elisabeth stöttat och hjälpt ett 30-tal ensamkommande, på olika sätt.

– Sedan hösten 2017 har jag haft minst en boende hos mig, men ofta två, tre stycken. Jag är engagerad i flera föreningar. Jag försörjer även en person som är papperslös.

Elisabeth har dessutom förkovrat sig i forskning om suicid när det gäller ensamkommande – ett arbete, som hon oavlönat ägnat sig åt på kvällar och helger och som nu ligger till grund för en rapport som Karolinska institutet gett ut.

– Det är nio gånger högre risk att gruppen ensamkommande begår suicid än andra i samma ålder. Innan jag började räkna dem fanns ingen statistik, säger Elisabeth och fortsätter:

– Jag drivs av två helt skilda saker. Det ena är att jag vill att samhället ska vara rättsäkert för alla människor, så är det inte idag. Många får inte den hjälp de behöver. Det andra handlar om mig: Jag får så otroligt mycket tillbaka. När jag ser hur bra det går för de flesta som jag hjälper, förstår jag hur viktigt det är att jag fortsätter.

Ingår i familjen

Flera av de som Elisabeth med oförminskad kraft engagerat sig i har idag både arbete och egna boenden. Hon visar mig en bild på en ung kille som lagar mat i sin lägenhet.

– Den här killen var illa ute. Nu har han fast jobb och eget boende. Allt handlar om att man vågar och orkar stå kvar. Jag är envis och jag tror att det går. Den här killen är ett bevis för det.

Sedan två år tillbaka har Elisabeth två ensamkommande boende hos sig på heltid. Hon kallar dem ”mina guldklimpar”, och ser dem som sina söner.

– Mina vuxna barn har tagit dem tills sig, så de ingår i familjen nu, säger hon och berättar att en av killarna jobbar på ett demensboende och snart kommer att vidareutbilda sig inom vårdyrket.

– Den andra har fått uppehållstillstånd av asylskäl, gymnasielagen kunde inte tillämpas på honom, men nu har jag drivit på så att han ska kunna utbilda sig. Det kommer gå bra för honom också. Han har en tydlig och realistisk målbild av vad han vill. Att ta körkort står högt upp på hans önskelista.