Fyra hot mot tunneln som kan rädda Europa
Aftonbladet besöker rekordfyndigheten – 973 meter under jord
Uppdaterad 2026-01-19 15.19 | Publicerad 2026-01-10
KIRUNA. De sällsynta metaller som kan rädda Europa finns nu bara några meter bort.
Men problemen som kan sänka hela gruvprojektet är fortfarande inte i närheten av att lösas.
– Jag är glad om vi kan vara igång om tio år. Frågan är om vi har den tiden, säger Niklas Johansson på LKAB.
973 meter ner i jorden, i slutet av en 2 900 meter lång tunnel, sitter en ensam man i en borrigg.
Här vid världens slut bankar han varje dag in mängder av fem meter djupa hål i gråberget framför sig.
Varje kväll fylls hålen med sprängmedel. Varje morgon fraktas de bortsprängda spillrorna bort. Det blottade tunnelvalvet sprejas med minst sju millimeter flytande betong, tre meter långa bergbultar slås in för extra stadga och allt kan börja om igen.
Det droppar som av ett stilla regn från taket. Marken är täckt av ett decimeterdjupt vitbrunt klägg. Ett av armeringshålen i väggen har punkterat en underjordisk källa och en strid ström vatten forsar ut i gångens mörker.
Så här växer Sveriges kanske viktigaste tunnel, sakta men stadigt, fem meter varje dag, och efter drygt tre års arbete har den precis nått ett första delmål.
Rakt framför oss breder den enorma Per Geijer-fyndigheten ut sig.
Här finns järnmalm, fosfor och inte minst: Alla de 17 sällsynta jordartsmetallerna, de grundämnen som hamnat mitt i geopolitikens centrum.
Just i dag har ingen varit närmare fyndigheten än vi, och där vi står har arbetet precis börjat med att förgrena tunneln i två.
Två långa underjordiska armar ska omsluta den enorma skatt som finns här, metaller som kan rädda Europa från ett allt farligare beroende av Kina – men som kanske aldrig kommer att utvinnas.
– När vi tittar på det här känner vi inte: Yes, det är bara att springa! Vi kommer att få slipa och jobba på det här för att vara säkra på att vi inte förlorar pengar. Det är inte självklart att det blir lönsamt, säger Niklas Johansson.
Han är direktör för externa relationer och sitter i LKAB:s koncernledning, när han inte som i dag i höga stövlar, arbetsrock och bygghjälm har tagit med oss djupt in i berget för att visa tunneln mot Per Geijer.
De sällsynta jordartsmetallerna har mycket specifika egenskaper och finns därför i mycket små mängder i nästan all modern teknik, ofta i form av permanenta magneter.
435 kilo i ett F-35-stridsflygplan, 1–2 kilo i en elbil, kanske något gram i en smart telefon.
Det är inte mycket av dem som behövs – men utan dem går det knappt att göra någonting.
De sällsynta jordartsmetallerna är egentligen inte sällsynta, men finns i jorden i mycket små halter och sitter ofta tätt ihop. Att separera dem från varandra är en omständlig och smutsig kemisk process, som Europas länder inte haft några problem med att låta Kina sköta.
När det kommer till förädling av metallen och framställning av permanenta magneter kontrollerar Kina därför minst 90 procent av världsmarknaden.
Så har det varit länge.
Pistolen har legat där på bordet. Laddad. Fullt synlig.
Det gör inte det som hänt det senaste året mindre dramatiskt.
Kina har tagit upp den, osäkrat den och riktat den mot oss.
I april svarade Kina på Donald Trumps eskalerande tullkrig med att införa exportrestriktioner på de sällsynta jordartsmetallerna.
Efter att USA vikit ner sig i handelskriget pausades en våg av ännu mer uppskruvade restriktioner i ett år.
En respit på sin höjd, för i grunden kvarstår problemet.
Det är nu global huggsexa om metallerna. Att Grönland har stora reserver av dem är ett av skälen till att Donald Trumps vill lägga vantarna på ön.
Europa är särskilt utsatt.
Kina står för 99 procent av EU:s import.
Inte ett enda gram bryts på vår kontinent.
I de nya motsättningarnas tid har den bristen blivit ett säkerhetshot.
Sveriges överbefälhavare Michael Claesson ligger inte vaken om nätterna (”jag sover gott men lite”), men Kinas kontroll över de sällsynta jordartsmetallerna bekymrar honom:
– Det är klart jag är orolig. Det är ju en kran, verkligen, som går direkt in i kärnan av stora delar av försvarsindustrins produktionsområden. Det oroar mig verkligen, säger han.
– Det är ett exempel på behovet av diversifiering, och kanske på sikt, strategiska överväganden vad gäller de sällsynta jordartsmetaller som vi själva faktiskt har i marken.
LKAB har tänkt på sällsynta jordartsmetaller länge. Först på grund av den gröna omställningen, för att de behövdes till vindkraftverk och elmotorer.
Men det är den säkerhetspolitiska aspekten som gjort frågan akut.
– Vi måste öka takten. Därför är den svenska gruvan så viktig, eftersom den kan starta mycket snabbt och ge konkreta resultat, sa EU:s industrikommissionär Stéphane Séjourné till DI när han besökte Kiruna i oktober.
Men storskalig brytning ligger långt bort – och så värst mycket närmare har man faktiskt inte kommit.
Metallerna finns, det är det ingen tvekan om.
När LKAB berättade om Per Geijer för första gången, för snart tre år sedan med, uppskattades det finnas 1 miljon ton sällsynta jordartsmetaller där.
Nu tror man snarare på 2,2 miljoner ton – och det kan vara ännu mer.
Problemet är att få utvinningen lönsam.
LKAB har dock några fördelar i Kiruna.
Dels finns infrastruktur och kunnande redan på plats.
Dels finns i Per Geijer också stora mängder fosfor, som behövs till jordbruket, och minst en miljard ton järnmalm.
Det är denna kombination av ämnen som får den ekonomiska kalkylen att gå ihop.
LKAB har redan tagit första steget. I Luleå byggs just nu en demonstratoranläggning som ska utvinna sällsynta jordartsmetaller, fosfor och gips ur gruvavfall.
Det är ett sätt att testa metoderna, inför de större volymer som i framtiden kan komma från Kiruna.
LKAB efterlyser någon sorts EU-lösning för de sällsynta jordartsmetallerna, kanske liknande den som Tidöpartierna planerar för kärnkraften. Att kunderna får köpa till marknadspris, men att staten garanterar en lägsta intäkt för företaget.
I vilket fall måste politikerna sluta att bara hoppas.
– Vill ni göra det här så måste ni bestämma er för att göra det. För det kommer inte hända av sig självt, säger Niklas Johansson.
– Folk på EU-nivå tittar på oss och säger: ”Kan inte ni få fram det här snabbare?” men vi har inte ens tillstånd. Vi har inte ens fått bearbetningskoncession, och det var över två år sedan vi sökte om den.
Tillstånden är bara ett i en rad hot projektet. Det finns fler.
Till exempel skulle en exploatering av Per Geijer kapa den sista flyttleden för Gabna samebys renar förbi Kiruna, något som i december fick samebyn att bryta ett samarbetsavtal med LKAB.
– Det finns en massa intressemotsättningar här, men där måste staten sätta ner foten, säger Niklas Johansson.
– Vi är övertygade om att det går att lösa. Det är inte fysiskt omöjligt. Renarna måste förbi här två gånger om året, det måste gå att lösa, om man vill.
Allt sammantaget är dock vägen till brytning i Kiruna fortfarande lång.
– Jag är glad om vi kan vara igång om tio år. Då är jag glad. Frågan är om vi har den tiden, säger Niklas Johansson.
