Kerstin, 73, köpte tågbiljetter – dömdes för människosmuggling

Av: Staffan Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

VEDEVÅG. Kerstin Larnesjö, 73, köpte tågbiljetter åt flyktingar så att de skulle kunna lämna Sverige.

Nu har hon dömts – för människosmuggling.

– Jag trodde inte att polisen skulle lägga kraft på en gammal tant, säger hon.

En sensommardag i år fick Kerstin Larnesjö ett överraskande meddelande. Polisen ville att hon skulle ringa upp.

Tankarna for genom den pensionerade lärarens huvud medan signalerna gick fram. Vad kunde det handla om?

Inte hade hon väl gjort något olagligt?

Kerstin Larnesjö trodde inte att polisen skulle orka lägga energi på ”en 73-årig tant”.
Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Kerstin Larnesjö trodde inte att polisen skulle orka lägga energi på ”en 73-årig tant”.

Hon fick beskedet att hon måste inställa sig personligen på stationen i Lindesberg. En kort bilfärd senare satt hon på en bänk inne i ett kalt förhörsrum.

– Tyska polisen har kallat dig till förhör genom oss, sa polismannen.

De tyska kollegorna hade kopplat hennes bankkort och mejladress till tågbiljetter, fick hon veta. Och hon stod nu anklagad för människosmuggling.

– Det kändes overkligt. Men jag kunde inte tänka mig att jag skulle bli dömd, att tysk polis inte skulle lägga energi på en 73-årig tant, säger hon.

De nya orden studsar mellan väggarna.

Boll. Badkar. Familj.

Kerstin Larnesjö håller språkkafé för flyktingar inne i den åttakantiga stenkyrkan i bruksorten Vedevåg. Elva kvinnor och två män läser barnboken ”Babar” tillsammans.

Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Kerstin bestämde sig för att bjuda in asylsökande till kyrkan.
Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Barn kryper runt bland lego i altargången.
Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
I kyrkan läser de ”Babar” tillsammans.

I gruppen i kyrkan finns allt i från analfabeter till högskoleutbildade. Alla utom en har fått sitt tredje och sista avslag.

Småbarnen kryper runt i altargången mellan legoklossarna.

Här finns uppgivenhet och rädsla. Men också något annat. En kämpaglöd, när det svenska språket nöts in ord för ord.

– De vill verkligen lära sig, trots bakslagen, säger Kerstin Larnesjö.

För fem år sedan läste Kerstin Larnesjö i en lokal Facebookgrupp att det skulle öppnas ett flyktingboende i grannbyn Stråssa.

”Lås in era kvinnor”, stod det i en kommentar.

Hon bestämde sig för att åka dit och bjuda på kaffe.

– Jag mötte 36 asylsökande som var rädda för skogen och vargar och undrade var alla människor fanns.

Sedan dess har hon haft fullt upp med att hjälpa till.

För två år sedan började de afghanska barnfamiljerna i Stråssa kallas till samtal på Migrationsverket. De hade fått sina sista avslag och fick veta att de måste återvända inom tre veckor. Oron spred sig i byn.

Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Kestin fick pengar av de barnfamiljerna, sedan betalade hon deras tågbiljetter med sitt kort.

Det dröjde inte länge förrän den första familjen bad Kerstin om hjälp. De ville resa vidare till Frankrike, där det är betydligt större chans för afghaner att få uppehållstillstånd. Samtidigt saknade de bankkort och dator för att kunna köpa biljetter.

– De kom med pengar i handen och så bokade jag biljetter åt dem med mitt betalkort, säger Kerstin.

Snart hade hon hjälpt fem familjer, alla med småbarn, att lämna Sverige. Sammanlagt 33 personer.

För asylsökande är det olagligt att korsa EU-gränser. Men Kerstin tänkte att hon skulle ha gjort samma sak i deras ställe.

– Jag har läst deras asylutredningar och lyssnat på deras berättelser. De har gått igenom helvetet allihopa.

En septemberdag i år kom domen i ett rekommenderat brev från tingsrätten i tyska Flensburg.

Genom att hjälpa till med att betala biljetter hade hon gjort flykten möjlig, resonerade rätten. Kerstin Larnesjö var skyldig till 33 fall av människosmuggling och dömdes att betala motsvarande 26 000 kronor i böter. Om hon inte betalade inom tre veckor väntade fängelse i fem månader.

Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
HOn dömdes att betala 26 000 kronor i böter.

Folk i hennes närhet uppmanade henne att överklaga, men då skulle hon riskera att få betala domstolskostnaderna också.

– Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna betala. Men jag ville inte sitta i fängelse heller.

Kaffedoften sprider sig i kyrkan. Lektionen är över och fikabordet dukas fram. Flykten från Sverige fortsätter, fem afghanska barnfamiljer har gett sig av från boendena i Vedevåg till andra europeiska länder bara sedan i vintras, utan Kerstins hjälp.

De som är kvar biter sig fast.

Människor som Fatemeh, som flydde till Sverige för att hennes döttrar skulle slippa giftas bort och som nu blir svarslös varje gång den äldsta frågar ”mamma, varför vill inte Sverige att vi ska få stanna?”.

Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Kerstin fick till slut hjälp av volontärer och flyktingar att betala sina böter.
Foto: ANDREAS BARDELL/AFTONBLADET
Hon ångrar inte det hon gjort, men skulle inte ha vågat göra om det.

Eller Ali, som sökt verkställighetshinder över tjugo gånger och som varje dag och varje natt funderar över hur han ska kunna bevisa för Migrationsverket att han verkligen blivit kristen.

I slutänden behövde Kerstin inte betala böterna själv. Andra volontärer och asylsökande swishade över vad de förmådde.

– En syrisk man ville till och med sälja sin bil för att hjälpa mig, men där drog jag gränsen, säger Kerstin.

I veckan satte hon in hela beloppet, inom utsatt tid.

– Jag ångrar inget. Men jag hade inte vågat göra om det i dag, säger hon.

Publicerad:

LÄS VIDARE