Tunisien röstar för kritiserad grundlag: ”Går mot diktatur”

Staffan Heimerson

Efter den arabiska våren blev Tunisien ett demokratiskt mönsterland.

Nu har landet röstat igenom en ny konstitution som banar väg mot diktatur, enligt kritiker.

Den arabiska vårens sista dödsryckning konstaterades i morse, när valsedlarna från en folkomröstning räknades i Tunisien.

Tunisien var den arabiska vårens födelseplats 2010 och hade tills nu varit det enda landet i Mellanöstern och Nordafrika som sett demokratidrömmarna överleva de första årens eufori.

Men nu har landets nye starke man, President Kaïs Saïed, en lång, bister, 64-årig juristprofessor med rakad hjässa, fått som han ville.

Medborgarna i det minsta av Nordafrikas länder hade i en folkomröstning gett honom mandat till en ny konstitution: Makten till presidenten, parlamentet förvandlat till en politisk eunuck, mer av arabisk nationalism och islam som statsreligion.

President SaÏeds ”statskupp” var inte övertygande i sin folkförankring. Valdeltagandet var genant lågt, bara 27,5 procent. De större partierna, inklusive det viktiga islamistiska Ennanda, bojkottade valet. Oppositionspolitiker och demonstranter hade satts i fängelse. Hungerstrejker bland dem leder sannolikt till döden.

Huvudstaden Tunis befolkning föredrog att ligga på Kartagos stränder vid Medelhavet i den 37-gradiga hettan. Misstankar om oegentligheter i valproceduren har uttryckts.

Men det ändrade inte faktum: 90 procent av de röstande gav den nye diktatorn sitt stöd och breddar vägen för ett autokratiskt styre.

”Tunisien”, har landets ledande oppositionspolitiker Rached Ghannouchi i en intervju med nyhetsbyrån Reuters sagt, ”går mot en diktatur, där alla maktbefogenheter samlas hos en enda person.”

Cynisk inställning till demokrati

Utgången ligger i linje med vad som hänt alla de andra av den arabiska vårens länder: Hårdföra ledare har ryckt tillbaka makten från reformpartier och demonstranter. Syrien befinner sig i ett tolvårigt inbördeskrig i vilket två tredjedelar av befolkningen tvingats bryta upp och gå i flykt. Egypten utöver sin diktatur hårdare än någonsin. Libyen har kastats in ett långvarigt kaos. Et cetera.

Alla är besvikna, apatiska och har under sina motgångar fått en cynisk inställning till demokrati: Den levererar inte.

Den som rest mycket i Mellanösterns länder vet, att det i väljarunderlaget finns förväntningar som är felaktigt grundade.

”Folk tror”, sa en statsvetare i Kairo, ”att demokrati ska ge dem en större och billigare limpa.”

I besvikelsen över att demokratiutövning är en mera långvarig process vänder de på klacken och ger makten till en ”strongman”, som det brukar kallas i brittiska medier.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning i de flesta av Mellanösterns länder för BBC uttryckte en majoritet av de intervjuade större förtroende för ”strongmen” än för demokratiskt valda ledare. Den övergripande uppfattningen löd: ”En strongman får någonting gjort.” I Tunisien var 81 procent för en stark ledare.

Den arabiska våren föddes i en tunisisk i december 2010 småstad, när en gatuförsäljare såg sig förföljd av polisen och därför i protest satte eld på sig själv. Hans martyrskap ledde till en folkresning och till att den tjuvaktige envåldshärskaren Zine al-Abidine Ben Ali drevs ut ur sitt palats.

Tunisien blev ett demokratiskt mönsterland. Dess parlament röstade igenom arabvärldens mest demokratiska grundlag. Jämställdhet och föreningsfrihet sattes i högsätet. Dialogkvartetten var en tvärpolitisk grupp i landet av politiker, facket och arbetsgivare som strävade efter samförstånd. År 2015 tilldelades den Nobels fredspris.

Dagens president Saïed fick makten i hederligt genomförda val. Men han har steg för steg gett sig mera makt än vad som avsågs. Det senaste året har han regerat genom dekret och undvikit att fråga parlamentet. Han säger sig vilja bygga ”ett nytt och rikare Tunisien”.

Med Saïeds seger i folkomröstningen är Tunisien ett steg närmare envälde.