Alla hämningar verkar ha släppt hos envåldshärskarna

Finns det längre några gränser för hur långt maktens män är beredda att gå?

Helgens befarade mord på en saudisk journalist och gripandet av en hög Interpol-chef i Kina är tecken på att alla hämningar för vad som är politiskt möjligt att göra är på väg att släppa.

Historien med den saudiske regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi är som hämtad ur en internationell thriller. Med förbehållet att om det vore en bok skulle ingen tro att intrigen kunde utspela sig i verkligheten.

Khashoggi går in på det saudiska konsulatet i Istanbul för att hämta några dokument han behöver för att kunna gifta sig med sin turkiska fästmö. Hon står utanför och väntar med hans mobil men han kommer aldrig ut igen.

Turkiska poliskällor hävdar att Khashoggi mördats inne på konsulatet av en specialgrupp som skickats av den saudiska regimen till Istanbul för uppgiften. Vissa hävdar till och med att Khashoggis kropp styckats för att kunna föras ut från konsulatet.

Det ska sägas att vi ännu inte har några hundraprocentiga bevis för att Khashoggi varken mördats eller styckats, och kanske inte kommer att få heller. Men bara det faktum att han går in på konsulatet utan att komma ut vittnar om att något fruktansvärt hänt.

På ytan hänger hans öde inte alls ihop med Meng Hongwei, den internationella polisorganisationen Interpols ordförande, boende i Lyon som i fredags rapporterades försvunnen och som Kina i går bekräftade stod under utredning för mutbrott.

Men hans gripande är samma uttryck för med vilket nyvunnet självförtroende och vilken oräddhet som diktatoriska regimer numera agerar hänsynslöst på den internationella arenan.

Förr fanns det en rädsla för hur omvärlden skulle reagera. Vilket pris regimen skulle få betala i dålig publicitet. För vad FN, USA och EU skulle säga. För att bli betraktad som paria. För internationella sanktioner.

Den fruktan verkar vara som bortblåst i en värld där liberal demokrati är alltmer ifrågasatt och en allmän normupplösning pågår.

Auktoritära ledare för stora, folkrika eller på annat sätt mäktiga regimer gör numera nästan vad de vill.

Kanske är det den nya världsordningen.

Saudiarabiens starke man, kronprinsen Muhammed bin Salman, har på kort tid visat att det är han och ingen annan som bestämmer. Han lät förra året fängsla en rad prinsar och ministrar på ett lyxhotell i Riyad.

Men han är inte heller rädd för att använda sin makt internationellt. I våras kallade han till sig Libanons premiärminister Saad Hariri och hindrade honom sedan från att återvända hem under mer än en veckas tid.

Om uppgifterna från Turkiet stämmer har han uppenbarligen inga skrupler när det gäller att låta mörda en regimkritisk reporter i utlandet.

Kina har under Xi Jinping alltmer gått i riktningen mot stenhård diktatur där all form av opposition kvävts. Men många utgick från att höjdare i kommunistpartiet som dessutom har en upphöjd position utomlands gick säkra.

Möjligen är Meng Hongwei en mutkolv. Troligare är att han är ett offer i den interna maktkampen i Kina där Xi Jinping rensar ut alla som han betraktar som ett hot.

Även om både Khashoggis och Hongweis öde dominerar nyhetssajter över hela världen har den internationella reaktionen i stort uteblivit. Få världsledare tar varken Kina eller Saudiarabien i örat och undrar vad f-n de håller på med.

Tvärtom var Interpol i Lyon snabba med att acceptera en avskedsansökan som påstods komma från deras egen ordförande. Även om den nu kom från Meng Hongwei, hur frivillig kan man förmoda att den är om han sitter i kinesisk fångenskap?

En protest från Interpol hade varit mer rimlig.

Hongwei är åtminstone inte helt glömd. Det är mer är vad man kan säga om de en miljon människor tillhörande minoriteten uighurer som enligt en FN-rapport och flera andra trovärdiga källor de senaste åren fängslats i så kallade omskolningsläger i provinsen Sinkiang, anklagade för att stödja terrorism.

Xi Jinping har på olika sätt markerat att Kina inte tolererar kritik mot vad man betraktar som interna angelägenheter, även när det gäller bokförläggare med svenskt medborgarskap som kidnappas i utlandet.

Muhammed bin Salman har agerat likadant. Nyligen bröt man förbindelserna med Kanada sedan dess utrikesminister twittrat kritik mot att Saudiarabien gripit en grupp kvinnorättsaktivister. Få länder vågar längre vädra sin kritik offentligt. Det riskerar helt enkelt att kosta för mycket.

Följden är att tyrannerna fått fria händer att agera även utanför sitt lands gränser. Jag fruktar att det vi ser nu bara är början.