Dalarömamman: ”Jag har mycket kvar att uppleva”

Nu berättar Lotta om sorgen och livet efter morden på barnen

Kerstin Weigl

Lotta heter hon. Mamma till tre barn. Bara hon och nioåriga Maja bor i huset i en norrländsk by mellan berg och älv. Småbröderna Simon och Emil mördades av sin pappa på Dalarö för två år sedan.

Då blev hon ”Dalarömamman”.

Sedan fortsatte livet.

Om det vill hon berätta.

En vändpunkt kom, under en kurs i sorgearbete Lotta gick, en uppgift var att skriva brev, och hon skrev till Simon och Emil om lyckan att ha varit deras mamma. Hon bad dem om förlåtelse; för att hon inte såg den annalkande katastrofen, inte kunde skydda dem; för att de mördades och inte hon. Breven läste hon upp.

– När vi var färdiga kände jag mig så lätt i kroppen, jag hade kunnat springa ut och hjula på gräset, säger Lotta. Jag mår naturligtvis fruktansvärt dåligt men framtiden känns inte riktigt lika nattsvart. Jag har mycket kvar att uppleva och göra.

Pojkarnas närvaro är stark i Lottas lilla hus, på väggen ovanför öppna spisen, på kylskåpsdörren, i sovrummet. På Lottas hud, som två hjärtan, tre namn, tre fjärilar. På händernas sidor står Mamma och Pappa, en hyllning till föräldrarna, som sålt sin lägenhet i Stockholm och flyttat med Lotta norrut.

De röda katterna Lasse och Bingo ligger utslagna i soffan och Lotta berättar sittande med en kudde i famnen om söndagsmorgonen 29 september när dörrklockan ringde om och om igen fast klockan var kvart över sex.

– Jag trodde ju det var något fyllo som gått fel men öppnade till slut, ganska ilsken, där stod två civilklädda poliser. Jag minns att vi satte oss i vardagsrummet och att en ställde sig på knä framför mig, rörde vid mitt ben och sa: Det har brunnit på Dalarö. Jag hann tänka att vad har det med mig att göra?

Lottas minne därefter är fragment: hon tar upp sin telefon, ser ett sms från natten: ”Hämnden är ljuv din jävla idiot”. Då vet hon. Hon går runt runt i rummet, hon sitter i en polisbil som kör mycket fort till sjukhuset där Maja väntar på barnpsykiatrin i famnen på en sköterska och skriker: Mamma, jag kunde inte rädda dem.

Hon ringer sina föräldrar som inte förstår vad hon menar med att ”bara ha ett barn kvar”, men de tar sig till sjukhuset. Några timmar senare åker de hem, Lottas pappa kör själv, chockad.

Begravningen är 14 november i Nacka kyrka. Synen av två så små kistor är mycket svår att uthärda.

Lotta var 27 när hon träffade en charmig och två år äldre man, skild med två barn. Allt gick fort: sambo efter två månader, tre barn föds inom tre år. Då försämrades relationen.

– Jag undrar nu efteråt om han var svartsjuk på barnen, säger Lotta.

Han slöt sig, hårdnade, grubblade. Kom ständigt i konflikter. Lotta försökte få honom att gå till psykolog. Hon var den överslätande, omhändertagande och allt mer kuvade mamman. Även detta måste hon förlåta sig själv.

De skilde sig 2012. Han sa till Lotta att hans plan var att sälja allt, göra av med pengarna och ta livet av sig.

Mönstret syns tydligt: en kontrollerande självömkande man som har problem med nära relationer, inte klarar att bli övergiven, överväger att ta sitt liv. Det är den vanligaste personlighetstypen för en svensk man som dödar sin kvinna.

För brottet var riktat mot Lotta, hävdar åklagaren på rättegången. Det var hon som skulle lida. Ex-mannen själv påstår att han menade att ta livet av sig och ta med barnen att möta farfar på andra sidan.

Han döms till livstid. Ur hovrättsdomen:

”Genom de uppgifter Maja lämnat har det framkommit att alla barnen vaknade ungefär samtidigt av branden, att båda pojkarna skrek och att Emil var hysterisk. Maja har också berättat att hon lyckades ta sig ner från loftsängen trots att stegen var borta, att hon letade efter sin pappa i badrummet och därefter hade vissa svårigheter att ta sig ut på grund av brandröken och för att hon hade svårt att få upp ytterdörren. Hon kommer under resten av sitt liv att få leva med traumat av att det inte fanns någon möjlighet för henne att hjälpa sina syskon och att hennes egen pappa dödade hennes bröder och försökte döda henne.”

Ganska snart efter mordet förstår Lotta att hon måste flytta. Hon kommer inte att kunna gå förbi dagis, se pojkarnas små kompisar växa upp. Hon vill norrut, till orten hon lämnade för att arbeta som undersköterska i storstaden.

Vänkartan har ritats om. Flera försvann, andra kom närmre, några tillkom. Hon säger att det måste vara väldigt svårt att veta hur man ska bete sig när något oerhört händer.

– Men fel kan det aldrig bli. Bara man hör av sig. Gå dit, knacka på, ring. Ta med lite mat. kanske. Du behöver inte ens säga något, bara sitta där och lyssna.

– Men säg inte ”hör av dig om du behöver hjälp”. För man gör inte det. Man vet inte själv vad man behöver.

– Och säg inte att jag ”måste” göra si eller så. Jag måste ingenting! Ingenting utom att ta hand om Maja och inte alltid sätta mig själv i sista rummet.

Lotta säger att hon länge var avstängd. Att det fortfarande är svårt att få fram känslorna. Enstaka tårar trillar hipp som happ, även under intervjun.

– Men mer kommer inte.

Vad är det som måste komma?

– Skrik? Slå sönder saker? Det har jag gjort i och för sig. Men jag föreställde mig att jag skulle gråta förtvivlat varje dag under resten av mitt liv. Att det hör till. Nu vet jag inte.

Kroppen säger ifrån. Lotta har problem med närminnet. Tappar ord. Glömmer skolutflykter och missar läkarbesök. Hon orkar mycket lite. Måste sova flera timmar efter en kort cykeltur.

Hon åkte ned på hovrättsförhandlingen, bara för att försäkra sig om att ex-mannen fortfarande ser ut att må dåligt. Vetskapen att livstidsstraffet kan omvandlas så att han någon gång kommer ut är svår.

Brottsoffer får inte det stöd de behöver, anser Lotta. Hon har inte rätt att få veta när ex-mannen har lufthålspermissioner. Brottsoffermyndighetens rutiner är byråkratiska och att få tillgång till skadeståndspengar är oväntat svårt.

Den arga och kravställande Lotta är ny för henne.

– Jag har blivit rakare. Jag säger stopp. Nej. Det här vill jag inte. Det här gillar jag inte.

Hon har funderat på varför hon band sig till en man som raserade hennes självförtroende. Och varför inte vännerna sa rent ut vad de tänkte, att hon var kuvad.

– Det var fel. Du som ser ett destruktivt förhållande – säg till. Fråga: är han snäll mot dig? Jag ser att du inte mår bra. Det får inte vara en skam att bli illa behandlad.

Långsamt försöker Lotta skapa en vardag. Vissa dagar ligger hon orörlig på soffan med tv:n påslagen och låter hjärnan spinna i meningslösa självanklagelser. Kunde hon ha gjort annorlunda? Hört varningsklockor? Borde hon ha stått ut i äktenskapet?

Men rätt som det är ringer en av de underbara vännerna och frågar om hon har ätit idag. Och att hon måste göra det.

Ingen gudstro har Lotta, ingen ”mening” att söka. Men kärlek finns. Hon är inte ensam. Lotta hämtar en bok: ”Läkeboken” av Sara Dahlberg Eriksson. I RAV, en organisation för anhöriga till våldsdödade, finns människor som vet exakt vad hon känner.

Detta är hennes ärende med intervjun: möjligheten att någon som läser behöver veta att stöd finns, en framtid är möjlig.

– Jag är inte rädd för att dö. Livet är det svåra. Men det går. Jag är stärkt på något sätt. Det går att överleva. Och det ska jag. Jag ska leva.