Ingen förtjänar priset mer än Denis Mukwege

Får Nobels fredspris tillsammans med Nadia Murad

Som utrikesjournalist har man ibland förmånen att få möta människor som tycks höja sig över själva livet.

Denis Mukwege förändrade min syn på världen.

Ingen förtjänar Nobelpriset mer än han.

För tolv år sedan följde jag och fotograf Erika Stenlund doktor Denis Mukweges arbete på Panzisjukhuset i staden Bukavu i östra Kongo-Kinshasa under ett par veckor. Landet hade under flera år präglats av grymma krig.

Några år tidigare hade Mukweges sjukhus tagit emot de första fallen. Våldtäkter, som utmärkte sig genom sin extrema brutalitet.

Det blev tydligt att något hade förändrats.

Våldet mot kvinnorna hade blivit en del av krigföringen. Deras kroppar hade blivit männens slagfält.

Vi följde med när Denis Mukwege opererade. Tog del av vittnesmål, så grymma att de knappt gick att återge. Ändå var det inte våldet som gjorde starkast intryck. Utan dess motsats. Denis Mukwege var så mycket mer än en läkare. Värmen och kärleken han utstrålade gav kvinnorna hopp.

Han ensam fick dem att tro på en framtid.

Denis Mukwege, som växte upp med svenska pingstmissionärer, visade mig vilken godhet som kan existera sida vid sida med den djupaste ondska. Han förändrade min syn på världen, som han förändrat den för tusentals andra före mig.

Jag kom hem från Kongo, skrev mina reportage, och trodde att något skulle hända. Att FN och det internationella samfundet skulle reagera med all sin kraft. Att det fasansfulla våldet mot kvinnorna skulle upphöra.

Tyvärr hade jag fel.

När jag senast träffade Denis Mukwege, en höstkväll i Stockholm för precis ett år sedan, berättade han att situationen för kvinnor i östra Kongo snarast förvärrats under de tolv år som gått och att små barn nu också var offer. Själv hade han utsatts för hot och sett sin livvakt skjutas ihjäl, under ett mordförsök riktat mot honom.

Han var äldre, mer gråhårig. Men hans frimodighet och kraft fanns kvar.

Folk har försökt övertala Mukwege att ge sig in i politiken i det kaotiska Kongo-Kinshasa. Ställa upp i presidentvalet, som efter fördröjningar ska hållas senare i år. Säkert skulle han ha en chans att vinna. Lika säkert är att han gör rätt som tackar nej. Han behövs där han är, bland östra Kongos utsatta kvinnor.

Kongo-Kinshasa är egentligen ett av världens rikaste länder. Denis Mukwege har under många år tvingats ta de yttersta konsekvenserna av den pågående plundringen av landets skatter. Nu varnade han för nästa stora mineralboom.

Jakten på kobolt, som ingår i elbilsbatterier.

– Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt, sa han till mig.

Jag och fotografen Urban Andersson bestämde oss för att följa i hans spår. Resultatet blev ett reportage om helvetet i södra Kongo-Kinshasas gruvor.

Genom en slump, eller kanske snarare tack vare det privilegium som arbetet som utrikesjournalist innebär, träffade jag också den andra pristagaren Nadia Murad härom året.

Hon och Denis Mukwege kommer från olika delar av världen. De har olika religion, kön och bakgrund.

Ändå är det likheterna som slog mig.

Lyskraften. Viljan och förmågan att bryta urgamla stigman. Och modet, det nästan osannolika modet.

Fotograf Erika Stendlunds bilder från Kongo