Riksdagsmannens ”mediekritik” är ren populism
Kritik – eller avsky – mot etablerade medier är det mest samtida som finns
De senaste dagarna har en fejd rasat i Norrland, mellan riksdagsledamoten Lars Beckman och ett par chefer på lokaltidningsjätten Mittmedia.
Eller mer korrekt: bråket har pågått under flera år, men mer eller mindre intensivt. Konflikterna börjar oftast med en anklagelse från riksdagsledamoten om att någon av koncernens tidningar eller skribenter för en ”mörkröd” agenda på redaktionell plats. Tonläget är högt och epiteten haglar, i förrgår kallades Anders Ingvarsson, chefredaktör för flera liberala titlar, vänsterextremist.
Beckman tillhör kanske inte de mest kända riksdagspolitikerna – men han är en stor profil i sociala medier, framför allt på Twitter. Det beror sannolikt på att han ägnar en avsevärd del av sin vakna tid till att attackera medier, inte minst public service, Aftonbladet – och Mittmedia.
Medier förtjänar ofta kritik. Jag har själv flera gånger påpekat att vi ofta är tondöva, bakåtsträvande och sitter på på tok för höga hästar.
Men det är uppenbart att en inte obetydlig del av mediekritiken är ideologiskt driven. Kritik – eller avsky – mot etablerade medier är bland det mest samtida som finns, numera även påhejat av världens mäktigaste man.
Donald Trump har utsett journalister till “folkets fiende” och har sedan han tog plats i Vita Huset fungerat som en slags härförare i det globala kriget mot journalistiken. Hans taktik med att hetsa mot medier har kopierats av högerpopulister världen över.
– Föraktet mot medier är världens mest framgångsrika rörelse just nu, har SVT:s programdirektör Jan Helin sagt.
Svenska forskare från Institutet för Mediestudier granskade förra året riksdagsledamöters twittrande. De kom fram till att mediekritik fick överlägset mest reaktioner, fler än attacker på politiska motståndare.
Framför allt är det public service-bolagen som brukar stå i centrum – angrepp på SVT och SR står för 75 procent av alla mediekritiska tweets från politikerna. Och moderater står för 85 procent av dessa. I våras vann Twitter-moderaterna en delseger när M-förbundet i Stockholms län – Moderaternas största distrikt – beslutade att driva frågan om ett avskaffande av public service.
Jag har jobbat på redaktioner i ett drygt decennium, de senaste åren på Aftonbladet. De nyhetsjournalister jag träffat är väldigt olika, men om jag ska generalisera skulle jag säga att de är kunniga, nyfikna och drivs av helt andra saker än politisk åskådning.
Journalistiken har professionaliserats de senaste åren. Medierna ställer om, driver teknisk utveckling, samtidigt som det traditionella uppdraget, att granska makten, fortgår. Samma vecka som Johan Hakelius skrev i Expressen att journalister inte längre ”är nyfikna”, nystade kåren upp nya skandaler på Nya Karolinska och inom Transportstyrelsen. Medan anklagelserna haglar på Twitter om att journalisterna springer maktens ärenden avslöjar reportrarna Mattias Sandberg och Richard Aschberg politikernas bostadsfiffel. Månader av research och jobb, en politiker i taget.
Det traditionella uppdraget, att granska makten, fortgår
De som träffat Lars Beckman vittnar om att han är betydligt mer balanserad away from keyboard (eller snarare med mobilen i fickan). Beckman har till och med praoat på Mittmedias redaktioner. Handlar det om en uttänkt Twitterpersona? Eller ren populism?
Lars Beckman är den mest kryssade politikern i sitt län. Den borgerliga lobbyisten Marcus Uvell skriver i dag att ”när medier hånar enskilda politiker är dessa ofta påfallande populära hos väljarna”. Det går också att vända på steken: En av anledningarna till att de här politikerna är så populära, i alla fall på Twitter, är för att de hånar medierna.