”Behövs mer personlig närhet”
Uppdaterad 2017-08-21 | Publicerad 2017-08-19
I går skrev jag, i en recension om Ruben Östlunds program, att det var ”befriande fritt från personliga trauman”.
Jag är beredd att ta tillbaka det där, för Stina Ekblads program hade behövt, kanske inte just ett personligt trauma, men åtminstone en personlig närhet.
Trots att Stina Ekblad uppehåller sig vid de stora frågorna; döden, livet, konsten, barndomen, känns det liksom fortfarande som att det är den kända Dramaten-skådespelaren vi möter, inte människan.
Stina Ekblad säger sig sitta i en radiostudio, men det känns inte som att hon klivit ner från scenen.
Hon håller lyssnaren på armlängds arvstånd, med hjälp av en sirlig och förvisso väldigt vacker gallergrind av klassisk musik och fraser som:
"Jag är instrumentet – rollen och medspelarna och publiken spelar på mig” och "Jag tror det var leken som förde mig till teatern" och ”Om gud har ett språk på jorden – då är det språket musiken”.
Jaha.
Och så kan man väl också se på ett sommarprogram, som ett stycke skir poesi utan så mycket undertext, uppslitande konflikter och skvaller och elände.
Men så hittar jag beskrivningen från FÖRRA gången Stina Ekblad var sommarvärd, alltså 1986. Då lät det så här:
”I ett lugnt och eftertänksamt program erbjuder Stina Ekblad på historier och sånger från det europeiska kulturarvet – och de dikter och verk som har betytt mycket för henne själv genom sitt liv, då och innan. Däribland erbjuder Stinas program en kärleksförklaring till Edith Södergran.”
Det låter snarlikt det sommarprogram vi just hört – och det var 31 år sen. Någonting måste väl ha hänt under tre decennier som skulle kunna ge programmet en lite annan vinkel?
Mitt i programmet ställer sig Stina Ekblad frågan: ”Vad är det egentligen som är så intressant med skådespelare?”
Tills något nytt framkommer får den frågan bli hängande i luften.