Leila: ”Socialtjänsten hjälpte pappa att hitta mitt skyddade boende”

Lisa Röstlund

, 

Joachim Kerpner

Många hör av sig till Aftonbladet med egna berättelser om myndigheter som sviker.

Leilas pappa rövade bort och misshandlade henne, och dömdes till skyddstillsyn.

– Men socialtjänsten skjutsade honom till mitt skyddade boende, när han sa att han ville träffa mig, berättar Leila.

helskärm

I samband med Aftonbladets granskning hör många av sig med egna erfarenheter av hedersförtryck och våld.

Många vill berätta om sina traumatiska erfarenheter av LVU-vård.

“Ammi”, 30

Hon berättar att hon blev kontrollerad och misshandlad under hela barndomen.

– Jag var ständigt dödshotad för att jag skämde ut familjen. Jag är en person med mycket energi och på äldre dagar blivit diagnostiserad med adhd. Jag var som en pojke som ung och ville alltid synas och höras.

Hon polisanmälde, det blev rättegång, men hon ”fegade ur” och tog tillbaka sin berättelse. Men blev omhändertagen av socialtjänsten.

Då började en karusell av boendeplaceringar: 58 gånger på sammanlagt 53 olika HVB- och SIS-institutioner mellan 2004-2008, beskriver hon.

– Det var för att jag var arg över att låsas in. Jag blev inlåst av min pappa och nu av staten. Jag var ingen kriminell person.

Men känslan av att vara brottsling blev en självuppfyllande profetia för Ammi. När LVU-vården avslutades släpptes hon rakt ut i ensamheten, utan stöd.

– Jag hade ingen, blev kriminell och började leva på gatan. Jag började med lyxeskort, begick stora bankbedrägerier och höll mig mest utomlands.

I dag har Ammi ingen kontakt med sin familj. Hon bor fortfarande utomlands, har familj och lever ett “stillsamt liv”. Hon har fortfarande skyddad identitet.

Hon är bitter. Resultatet av att hon anmälde sin familj blev kaos och fick henne att missa halva grundskolan och hela gymnasiet.

– Ingen har gett mig upprättelse efter helvetet jag gick igenom med alla placeringar. Jag känner mig bortglömd, men det är skönt att äntligen få berätta min historia. Jag kommer aldrig att återvända till Sverige dels efter hoten och förtrycket, men också för att samhället svek mig. Jag lever ännu under skyddad identitet.

Trots allt vill hon skicka en hälsning till ”alla tjejer där ute”:

– Tveka inte att fly, även om det är plågsamt. Det är värt det. För jag är fri, får göra som jag vill. Och jag skäms inte över mina val. Jag blev kallad hora redan som barn vad gör det för skillnad nu? Man ska stå på sig. Man kan förlåta, men aldrig gå tillbaka.

“Leila”, 28

Hon lever med skyddad identitet och ingen i omgivningen känner till hennes bakgrund.

Sedan hon var 14 år har hon levt ensam.

– Jag flydde min familj som fortfarande bor kvar i mellersta Sverige. Sedan dess har jag tagit hand om mig själv, utan någon egentlig hjälp från samhället.

Leila tröttnade på att bli misshandlad och hotad “dag ut och dag in”, och rymde hemifrån.

– Jag försökte meddela polis och socialtjänst men det skrattades åt mig när jag försökte förklara att min pappa kommer döda mig. Gång på gång blev jag skjutsad ”hem” och gång på gång försökte jag återigen få hjälp.

Efter att Leila blivit bortrövad och misshandlad dömdes pappan till skyddstillsyn och Leila placerades av socialtjänsten i ett skyddat boende hos en fosterfamilj.

Hon beskriver sin far som ”otroligt manipulativ”, skicklig på att förvrida huvudet på dem han pratar med.

– Trots domen och att det skulle vara hemligt var jag bodde, fick han hjälp att hitta mig och socialtjänsten skjutsade honom till mitt boende.

Leila tvingades byta hem. Hon låter uppgiven och undrar än i dag hur situationen kunnat uppstå.

– Jag har fått kämpa så sjukt mycket för att bara överleva. Jag har skyddad identitet och lever fortfarande i ett slags fängelse. Det enda myndigheterna behöver göra är att byta mitt personnummer så jag kan ha ett normalt liv, men det kommer inte att ske förrän jag blir mer hotad eller någonting mer händer.

“Chinar”, 23

När Chinar var 13 blev hon kär i en svensk kille. Hon misshandlades av pappan, bland annat med knytnäven i ansiktet, och dödshotades: “Jag borde ha skickat folk på dig för att avsluta det här för länge sedan”.

Chinar omhändertogs av socialtjänsten, där socialsekreterarna var upprörda och pratade om att “flickor med hedersproblem riskerar mördas”. Hon placerades akut i en fosterfamilj.

– De var jättefina, minns Chinar.

Men tre månader senare tvångsflyttades hon tillbaka till hemmet hon skulle skyddas ifrån.

– Det fanns inte tillräckligt med bevis för vad jag utsatts för. I efterhand tänker jag att de satte mitt liv på spel. När jag kom hem blev det värre. Jag fick inte ta ett steg utan att pappa var med mig.

Socialtjänsten följde upp genom att ringa och fråga Chinar hur hon mådde.

– De såg ju inte att pappa hela tiden var med mig, och tvingade mig att svara att allt var bra. Han ville att jag skulle anmäla socialtjänsten för fel också, men det ville inte jag.

Ett helt sommarlov av terror förflöt, tills hon kunde berätta igen i skolan. Då placerades hon i ett familjehem igen, och först då godkände rätten omhändertagandet.

I dag lever Chinar ett dubbelliv. Hon studerar till grundskollärare på en ort där hon sedan tre år tillbaka lever i ett förhållande, som hon vet att familjen aldrig skulle godkänna, eftersom han inte tillhör deras kultur.

Hon har ingen relation till pappan längre, men nära kontakt med sin mamma och sina syskon, som fortfarande lever med honom.

– Jag älskar barn över allt annat. Men det går ju inte, då kommer jag aldrig mer kunna träffa min familj som jag älskar så mycket. När jag funderar på framtiden ser jag bara ett svart hål. Jag orkar snart inte längre. Jag är redo för psyket.

Socialsekreteraren “Emma”

Emma jobbar inom socialtjänsten och har erfarenhet av att utreda och bedöma stöd och skydd för barn utsatta av hedersförtryck. Hon hör av sig med kritik mot förvaltningsdomstolarna som avvisar eller godkänner socialtjänstens beslut om LVU.

– Domstolarna tenderar att "kräva" att det som barnet ska skyddas från, till exempel grovt våld och bortgifte, i princip behöver ha inträffat redan för att de ska tycka att risken för att barnet kommer fara illa är bevisad. Vilket ju gör det väldigt svårt för socialtjänsten att skydda barnet i tid, säger hon och fortsätter:

– Har barnet funnit sig i kontrollen och begränsningarna och därmed inte utsatts för sanktioner, så krävs det ett mycket "modigt" barn som verkligen bestämt sig för att det vill leva på ett annat sätt och som orkar stå ut i den långa process som då följer med utredning och rättslig process för att ett LVU ska hålla.