Anställda i vården: ”När visiret kom på blev allt svart”

Fyra kollegor berättar om traumat under pandemin

Publicerad 2020-08-21

Covid-avdelningarna stängs, en efter en.

Men för vårdpersonalen som kastades in i pandemin finns såren kvar.

– Livet blir aldrig detsamma. Jag får panikattacker och drömmer mardrömmar, säger Mona Enander, 63.

Människor som behövde intensivvård, men som inte fick det för att de var för sköra. Tungt flämtande män och kvinnor, unga som gamla, med ångest i blicken. Kollegor som gråter i duschen, som tar laxermedel på lediga dagar för att de inte hinner gå på toaletten. Liksäckar och smittstädning.

Och ständigt nya patienter.

De fyra kollegorna har samlats på en krog på Kungsholmen i Stockholm. De har alla jobbat på samma covid-19-avdelning på Södersjukhuset och hade sannolikt aldrig träffats om inte pandemin slagit till i mars.

Då flyttades vårdpersonal från hela verksamheten hastigt till nyöppnade covid-avdelningar.

Minnesbilderna från covid-19-avdelningen dyker ofta upp. Gabriella Carlö, barnmorska, Mona Enander, undersköterska, Miriam Nejdeman, barnsjuksköterska, och Emelie Nygren, sjuksköterska, stöttar varandra när mardrömmarna kommer.

Lämnade i sticket

Nu är patienterna borta och kollegornas avdelning nedlagd.

Men kvar finns traumat och känslan av svek.

Mona är 63 år och har varit sjukskriven för posttraumatiskt stressyndrom. Före pandemin jobbade hon som undersköterska på specialistcentrum för sexuell hälsa. Hon hade inte arbetat på en vårdavdelning på 34 år när hon placerades på covid-19-avdelningen mars.

Först skulle hon vara där i fyra veckor. Sedan förlängdes tiden till det dubbla. 

– Jag mår skitdåligt och drömmer mardrömmar på nätterna. Jag kan inte göra de arbetsuppgifterna jag ska göra och har fått andra arbetsuppgifter. Det är förfärligt, säger hon.

Hon ska träffa en psykolog i veckan. Visserligen har arbetsgivaren erbjudit gruppsamtal under våren, men då var hon så stressad att hon inte hade tid att gå.

– Egentligen drabbas familjen mest. När jag rör mig ute bland folk får jag som… ja, panikattacker är nog rätt ord. Och flashbacks.

Du säger flashbacks, vad det är du ser då?

– Oj, jag tror det är hela situationen. Stress, masker, visir, kollegor som gråter, byten av skyddsutrustning 40 gånger om dagen. Ut och in ur rummen. Det var som en krigszon, säger Mona.

Bara tanken på att sätta på sig skyddsutrustning ger henne panik.

– Jag satte på mig ett visir på mottagningen på mitt vanliga jobb. Det blev alldeles svart för ögonen.

Hennes kollegor nickar instämmande. De vet precis vad hon pratar om. Ett av problemen, menar de, är att ingen som placerades på avdelningen hade klinisk vana eller tillräcklig kunskap om covid-19-patienter.

– Jag fick en introduktion av en kollega som hade varit där i fyra dagar. Allt var nytt, säger Mona.

”Buntad och klar”

På avdelningen kom nya patienter i strid ström. De fyra kollegorna beskriver miljön som kall och avhumaniserad.

Mona berättar att hon redan andra dagen fick läsa i en rapport att en kvinnlig patient var ”buntad och klar”.

– Jag förstod inte alls. Vad menades med det?

Senare fick hon veta att det syftade på liksäckarna som patienterna placerades i.

Gabriella Carlö, barnmorska, håller med.

– Vi har sett människor dö förut, det händer. Men i normala fall när någon är i palliativ vård försöker man göra allting värdigt. Man skrider in på rummet, pratar lågt, låter anhöriga få ta utrymme.

– Nu var vi tvungna att klippa upp buntningen så gott det gick för att göra den avlidna fin när anhöriga skulle komma och ta avsked.

Sjuksköterskor som känner sig traumatiserade efter vårens covid-19-kris. Gabriella Carlö Barnmorska. Emelie Nygren ,Sjuksköterska och Mona Enander, Undersköterska.

Ångest

Hon lider särskilt med de unga människorna som kom till avdelningen, som aldrig tidigare satt sin fot på ett sjukhus.

– De var så otroligt sjuka, ändå kunde jag inte sitta på sängen och trösta. De hade ångest, fick ingen luft. Vi är vana vid att kunna lindra, men det var svårt. Det enda vi kunde göra var att dra på syrgasen, säger hon.

En ung undersköterska ansluter efter en stund till sällskapet.

Hon var nyutexaminerad när hon kastades in på en covid-19-avdelning i början av mars. Hon skakar på rösten och berättar att hon aldrig mer kommer att arbeta på ett sjukhus. Hon säger att hon får hjärtklappning bara av att stå utanför entrén.

– Jag ska nog gå tillbaka till äldrevården, säger hon.

Sympati och hyllningar

Men trots de krigsliknande scenerna finns det en sak som stör dem ännu mer, berättar kvinnorna runt bordet.

Det är bristen på stöd från arbetsgivaren. Och att personalen på vårdavdelningarna i Region Stockholm aldrig fick något risktillägg, trots den smittrisk de utsatte sig för.

Det fick däremot de som jobbade på intensivvårdsavdelningarna och anställda inom Region Väst.

– Det unnar vi dem givetvis. Men vi borde också ha fått det. Vi har gått back på det här, med sjukskrivningar, säger Mona.

Och sjuka har de varit. Alla fem har drabbats av viruset någon gång under vårens lopp.

Kollegorna har skrivit ett brev till sjukhusledningen med krav på högre ersättning. Svaret de har fått är fyllt av sympati och hyllningar. Men inga pengar.

Vann ändå

Sällskapet beställer in mat, skålar ihop.

De förlorade mycket den här våren.

Men de vann i alla fall vänskap.

– Det är det vi tar med oss, säger Gabriella.


PODD Så nära är vi ett vaccin mot coronaviruset

Aftonbladet Daily gästas av professor Matti Sällberg.

 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen