Roland och Leif jagade spökplanet
Publicerad 2022-09-05
Den svenska helikoptern når nedslagsplatsen kort efter Cessna-planet har störtat.
Genast inleder de sökarbetet – med förhoppningen att rädda liv.
– Vi ser olja på ytan och metallbitar som inte är mer än decimeterstora. Ganska snart förstår vi att det är allt som återstår, säger helikopterpiloten Roland Gutell.
Dagen hade börjat som en helt vanlig söndag. Helikopterpiloterna Roland Gutell, 61, och Leif Göransson, 55, har just återvänt till Visby flygplats efter en rutinövning där de tränat ytbärgning.
De tankar helkoptern som vanligt. Klockan visar 18.30 på söndagskvällen.
Då kommer larmet från Sjö- och flygräddningscentralen JRCC i Göteborg.
Ett okontaktbart Cessna-plan är på väg norrut, mot Gotland. Inom loppet av 15 minuter är de uppe i luften igen. Med sig har de hoist-operatören Lars Krogstad och ytbärgaren Per-Magnus Grönlund.
De gör sig redo att ta sig så nära nedslagsplatsen som möjligt.
– I det här läget fruktar vi att planet ska slå ner någonstans på södra Gotland. Så vi gör en tidsplan för att vara där i tid, säger Roland Gutell.
PLUS: Ord för ord – jakten efter olycksplanet
Tänker på familjen
Uppe i luften får de veta att planet fortsätter förbi Gotland, ut över Östersjön.
– Vi tänker så klart på familjen ombord och känslan de måste ha, om de är vid medvetande, säger Leif Göransson.
Cessna-flygplanet färdas i ungefär 400 knop, tre gånger så snabbt som helikoptern. De svenska piloterna lägger om kursen och styr österut, ut mot havet, för att genskjuta planet.
I det här läget har de kontakt med såväl Göteborg som Kustbevakningens flygplan och lettiska kollegor. De sistnämnda begär att de ska fortsätta sitt arbete över Lettland om det krävs.
”Chansen minimal”
Lättnaden helkopterpiloterna först känt över att planet inte riskerar att slå ner i bebyggelse på Gotland avtar när de märker att det i stället kommer allt närmare den lettiska kusten.
I sista stund ändrar planet plötsligt kurs, styr tillbaka västerut och störtar i havet. Den svenska helikoptern fortsätter mot nedslagsplatsen, inguidad av Kustbevakningens flygplan. Ytbärgaren Per-Magnus Grönlund gör sig redo att rädda liv.
– Vi vet att chansen att hitta någon är minimal. Att gå ner i en sådan hastighet är som att störta mot betong. Men hoppet lever ändå, säger Göransson.
Olja på vattnet
De smyger in i området på låg höjd, 50–60 meter. Skymningen faller. De slår på strålkastarna och börjar söka av området.
– Vi ser olja på ytan och metallbitar som inte är mer än decimeterstora. Ganska snart förstår vi att det är allt som återstår, säger Gutell.
Under loppet av en halvtimme söker de av området. Därefter börjar det bli ont om bränsle. En kort tid efter den första lettiska helkoptern anlänt styr de hemåt.
Stöttade varandra
Strax efter klockan 21.30 på söndagskvällen landar de i Visby.
– Vi känner som alla, att det är obehagligt. Men vi är tacksamma över att det hände i havet och inte i en stad, säger Leif Göransson.
Både han och Roland Gutell uppger att de slagits av hur bra samarbetet fungerat, trots att så många länder och aktörer var inblandade och trots mängden radiotrafik.
– Alla strävade efter samma sak och stöttade varandra. Landgränser spelade ingen roll. Det är något att ta fasta på, mitt i allt det olustiga.