Han stannade kvar när diktaturen slog igen

Belarusierna protesterade på ett aldrig tidigare skådat vis – och diktaturens maktapparat slog tillbaka med kraft.

När mängder av människor flydde landet stannade Ales Bjaliatski kvar. Fredspristagaren är en av över tusen demokratiförespråkare som har låsts in för att de har höjt rösten.

Sommaren 2020 tändes en gnista i Belarus. Ett nytt val hade hållits och ännu en gång fanns det inget som tydde på några överraskningar. Ännu en gång vann Aleksandr Lukasjenko, enligt de officiella siffrorna med god marginal.

Hundratusentals människor gick ut på gatorna i fredliga demonstrationer med krav om ändring. De bar fram de vitrödvita flaggor som ska representera ett demokratiskt Belarus.

De möttes av militärt utrustad och våldsam kravallpolis, som demonstrativt förde bort människor i anonyma skåpbilar. Oppositionsledare drevs i exil eller fängslades. Många människor som greps vittnade om övervåld, tortyr och sexuella övergrepp. Flera dödades.

I protesttågen gick Ales Bjaliatski, grundare av människorättsorganisationen Vjasna, med en större förståelse än många andra om vad som stod på spel och hur höga insatserna var.

Satt i straffkoloni

Vjasna grundades 1996, vid en tid då Aleksandr Lukasjenko steg för steg anpassade lagstiftning och statsförvaltning för att kunna sitta kvar för en lång tid framöver. Redan då, under det som kommit att kallas Minskvåren, skedde stora protester mot den hårdföre ledaren.

Organisationen har sedan dess försökt kartlägga regimens kränkningar. Den för protokoll över vilka som grips vid demonstrationer, över rättegångar med politiskt motiv och över andra övergrepp. Utsatta erbjuds också stöd inför den styrda rättsapparaten.

Val för val har det skett demonstrationer, utan att någon förändring varit i sikte. Ales Bjaljatski greps och greps, flera gånger om, bland annat för att ha delat ut broschyrer med information om mänskliga rättigheter.

2011 dömdes han till fängelse i en politiskt motiverad dom och spärrades in på en straffkoloni. Där tvingades han till arbete i en textilfabrik och isolerades från social kontakt med andra fångar.

Efter tre år där de internationella påtryckningarna mot regimen växt släpptes Bjaljatski. Han sattes på ett tåg hem till Minsk med fångkläder och rakad skalle. Efter frigivningen fick han en rad internationella priser och erkännanden.

”Det kanske är priset”

I en intervju med Levande Historia kort efter frigivningen 2014 konstaterade Ales Bjaljatski att han och Vjasna hade mycket kvar att göra.

– Under Lukasjenkos tjugo år vid makten har hundratals människor befunnit sig i samma situation som jag, och det kommer finnas politiska fångar även i framtiden. Det är kanske det pris som samhälleliga aktivister måste betala på Belarus väg mot demokrati. Jag har alltid haft den uppfattningen att vårt arbete inte är förgäves, sade han då.

Efter de landsomfattande och historiska protesterna 2020 lyckades maktapparaten ännu en gång behålla sitt grepp. Aleksandr Lukasjenko, som länge hade försökt balansera mellan öst och väst för att hålla ryggen fri, vände sig till Ryssland för hjälp att stävja missnöjet med våld.

Den politiska oppositionen inrikes kvävdes och mängder av människor flydde Belarus. Vjasna stannade kvar, men var också hårt pressad.

Förutsåg sitt öde

– Vi räknar alla med att kunna försvinna vilken dag eller minut som helst, sade Ales Bjaljatskis nära kollega och vän Valjantsin Stefanovic, vice ordförande i Vjasna, i en intervju med TT den hösten.

Under hösten fördes många människor iväg i myndigheternas ljusskygga förvar, bland dem flera av deras kollegor. Och Valjantsin Stefanovic fick rätt: i juli 2014 greps han, Bjaljatski och ytterligare en kollega. De sitter alla fängslade och riskerar långa fängelsestraff.

Och de är inte ensamma. Så sent som i torsdags dömdes fyra oberoende journalister till långa fängelsestraff i belarusisk domstol. På fredagen, samma dag som Ales Bialiatski tilldelades Nobels fredspris, räknades antalet politiska fångar i Belarus till 1 348.

Det är Vjasna som håller räkningen.