Dödens hetta

Australien drabbat av värsta torkan på tusen år

GOULBURN, AUSTRALIEN

Världens torraste kontinent blir ännu varmare och torrare.

Forskare säger att torkan beror på klimatförändring.

Tusentals bönder gör konkurs eller tvingas sälja sina djur. Även städerna drabbas, vattenbristen är svår.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Björn Lindahl (foto) har rest genom den dammiga australiska landsbygden där solen plågar människor och djur.

I en vecka kan du följa deras dagbok.

Alix Turner gick fram till fårkadavret som låg på den dammiga jorden. Han böjde sig ner men det var inget särskilt med tackan.

Den hade inte dukat under på grund av torkan eller brist på mat, men det torra gräset är näringsfattigt och de svagaste dör av sjukdomar.

Han fortsatte uppför den mjuka slänten mot inhägnaden där resten av hans hjord letade efter förtorkade grässtrån att äta.

Runt honom var allt brunt, grått och dammigt utom på eucalyptusträden som reste sig här och där på de låga, runda kullarna. Bladverken var gröna eftersom de förmår behålla den lilla vätska som finns.

Men fåren kan inte äta träd.

Innan torkan började hade han 4 000 får, men det är länge sedan nu. Torkan är inne på sjunde året.

Tar den någonsin slut?

En statstjänsteman, David Dreverman, sa i november att Australien genomlider den värsta torkan på tusen år. En annan, Bryson Bates som arbetar för ett statligt vetenskapsråd, sa inför en parlamentarisk kommitté i oktober att Australien upplever effekterna av klimatförändringen. De södra delarna av landet kommer att bli mycket varmare och torrare i framtiden.

Byrån för meteorologi konstaterade tredje januari i en rapport att medeltemperaturen stiger snabbare i Australien än i övriga världen: 0,9 grader sedan 1910, jämfört med 0,7–0,8 grader sedan 1900 i resten av världen.

Alix Turner vände sig bort från fåren och såg ut över det livlösa landskapet.

– Alla pratar om klimatförändring men jag tror inte på det, sa han. Jag är säker på att när det här tar slut kommer vi att säga att till 90 procent var det en av våra vanliga torkperioder, fast längre och svårare, och att bara tio procent berodde på klimatet.

Men när tar det slut?

På morgonen hade vi suttit vid matsalsbordet i Turners vardagsrum. Han la fram noteringar över nederbörden, månad för månad, år för år.

– Torka, sa han, är inte detsamma som absolut frånvaro av regn. Men det kommer för lite, och vid fel tidpunkter.

Februari 2006: fyra millimeter nederbörd. Mars: nio. April: fyra.

– Det borde ha varit 50 millimeter per månad. Men det regnade mycket på vintern, i juni och juli, när det inte behövdes.

Förra året kom bara drygt hälften av den normala årsnederbörden på 600 millimeter. Turner bläddrade i papperen och fann noteringarna för år 2000.

Då föll 553 millimeter regn, vilket heller inte var tillräckligt, men det var i alla fall nära.

– Ett anständigt år, sa han.

Turners hus ligger ett par mil norr om centralorten Goulburn. Det är ingen obetydlig landsortshåla. Närheten till Sydney (20 mil) och Canberra (10 mil) innebär att markpriserna är intressantare än djuren som betar på marken.

Goulburn var en stad

med framtiden för sig. På 1970-talet beslutade kommunen att bygga ytterligare en damm för att fånga upp regnvatten. Turners dåvarande huvudbyggnad låg där dammen skulle anläggas och kommunen löste ut honom.

Alix Turner reste sig från bordet och tog oss med till Pejardammen ett par tre kilometer bort. Jag såg först inte att det var en damm. Det liknade en stor naturlig försänkning i landskapet, för det fanns inget vatten i den, bara några små pölar längst ner.

Goulburn är numera berömd som staden utan vatten.

– Där låg vårt hus, sa Turner och nickade mot sänkan.

Han lämnade vägen och körde sakta över fälten.

– När torkan börjar måste man fråga sig hur länge den varar. En kort period klarar man. Men om den håller i sig är det säkrast att sälja hälften av fåren så att man kan föda dem som är kvar. Nu har jag 2400.

Det främre brättet på hatten var nedvikt så att det nästan dolde hans ögon.

– Det tär på dig, sa han. Du har arbetat i åratal på att bygga upp en fin hjord och så ser du hur den förstörs av naturen.

Tackorna föder färre lamm i torkan. Det blir mindre ull och den är av sämre kvalitet (de stora kinesiska uppköparna har klagat). Djuren får matsmältningsbesvär av det fattiga gräset och blir så svaga att de drar på sig sjukdomar och dör.

Turner stannade vid fårkadavret och gick ur och tittade på det men han sa inget. Det fanns inget att säga. Det var bara ytterligare ett dött djur.

Mars: nio.

April: fyra.

Där han satt på huk

var Alix Turner bara en ytterligare en av 40 000, kanske fler, australiska bönder. Han var inte ensam men torkan skapar isolering.

Många bönder har blivit deprimerade, en del lämnar inte sina gårdar, andra blir kvar hemma därför att de inte har råd att använda bilen.

Turner brukade köra in till centralorten Goulburn tre gånger i veckan men nu åker han bara en gång för att spara bensin.

Han sa att det är viktigt att inte tappa geisten.

– Här ska jag plantera träd, sa han och visade en linje i nord–sydlig riktning. De ska binda jorden och vara vindskydd för gården.

1992 började han med tidskontrollerad vallning. Han delade in sina 400 hektar i 30 inhägnader och flyttar fåren mellan dem varannan, var tredje dag. Marken i varje fålla får 60–90 dagars vila och möjlighet till återhämtning.

– Förr släppte man bara ut fåren och jorden utarmades. Under torka äter de gräsrötterna. Bara damm skulle bli kvar.

Vi gick upp mot fårhjorden och marken var brun och bar förutom de torra, prasslande tistlarna som tackorna lämnat.

Fåren bräkte och drog sig undan.

– De som är kvar har utstått svåra prövningar, sa Turner. Jag känner passion för dem. Tänk på allt de har klarat. Torkan. Sjukdomar. Vi är i det här tillsammans.

Hur länge ska Alix Turner orka stå emot en natur som aldrig varit så skoningslös?

Hur länge ska torkan vara?

Ormarna flyr rekordtorkan i Australien

Kolla!

Läs också:

Chatta