Elitforskarna som fick lämna FHM bryter tystnaden: Blev olyckligt

Av: Peder Carlquist

Publicerad:
Uppdaterad:

När Smittskyddsinstitutet blev Folkhälsomyndigheten klipptes banden till Sveriges toppforskare på Karolinska Institutet.

Forskarna som fick lämna, en elit inom smittskyddsforskning, bryter nu tystnaden.

Några av dem menar att forskningstappet kan ligga bakom en misslyckad pandemistrategi.

– Jag är övertygad om att det har spelat roll för hur pandemibekämpningen bedrivs nu. Man ser misslyckandet i överdödligheten bland de äldre. Ett moraliskt ansvar vilar på Johan Carlson, säger professor Mats Wahlgren.

Den 14 april skriver 22 forskare ett uppmärksammat inlägg på DN Debatt, där de riktar stark kritik mot Folkhälsomyndigheten. Det dryper av akademiskt förakt för pandemibekämpningens byråkrater i följande mening:
”Tjänstemän, som hittills inte visat prov på någon talang att vare sig förutspå eller begränsa den utveckling vi nu lever med.”

Men vad låg egentligen bakom formuleringen?

I själva verket pekar den tillbaka på en genomgripande förändring då SMI släppte ifrån sig forskningen.
De sex professorer som lämnade SMI 2010 – 2012 ska inte blandas ihop med de 22 undertecknarna av debattartikeln. De förra har hittills valt att inte gå ut i debatten. Men författarna av debattartikeln saknar heller inte akademiska meriter. Bland dem finns
tolv professorer, varav några med specialiteter med relevans för coronasmittan: epidemiologi, virologi, studier av zoonoser (smittämnen som utvecklas hos djur och kan överföras till människor, varav SARS-CoV-2, ”coronaviruset” är ett) samt immunologi.

Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.

Måltavlorna för benämningen ”tjänstemän” var framför allt FHM:s generaldirektör Johan Carlson, som är docent och därmed har doktorerat, samt statsepidemiolog Anders Tegnell, utan sådan akademisk titel, men som också doktorerat. Carlsons avhandling
handlade om malaria, Tegnells om infektionsrisker vid hjärtoperationer. Tegnell har därutöver praktisk erfarenhet av smittskyddsarbete i Sverige och utomlands.

Fram till 2010 delades ansvaret för det statliga smittskyddet mellan Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen. SMI var forskningstungt, med ett tätt samarbete med Karolinska Institutet. Sex avdelningschefer på SMI var samtidigt professorer på KI.

Hög internationell nivå

SMI hade byggts upp under 90-talet under ledning av dess chef Hans Wigzell. Hans mål, med stöd från dåvarande regeringar, var att skapa ett smittskyddscentrum som både skulle vara forskningscentrum, vaccinutvecklare och operativt ansvarig för epidemi- och
pandemibekämpning. Kampen mot HIV-viruset som byggdes upp på 80-talet skulle vara modellen. Så blev det också, med forskning och forskare på hög internationell nivå om allt som hade med smittspridning och smittskydd att göra, vare sig det gällde virus, bakterier eller andra mikroorganismer. Sådana forskningssamband fanns redan i många andra länders smittskyddsorganisationer.

I maj 2008 tillsatte dåvarande folkhälsominister Maria Larsson (KD) en utredning, ”Ett effektivare smittskydd”, med uppgift att strama upp Smittskyddsinstitutet, bland annat genom att klippa banden med KI. Det skedde åren 2010 till 2012. Alla professorer, varav flera internationella storheter, fick lämna. De återgick till KI och fortsatte snart att forska i samma utsträckning som tidigare.

Tog med sig parhästen Tegnell

Uppdraget att göra om SMI gavs till Johan Carlson, som utsågs till dess chef 2009. Han kom från Socialstyrelsen där han varit enhetschef för tillsynsenheten. Han tog med sig parhästen Anders Tegnell. Carlson hade under en tidigare period varit chef för
smittskyddsenheten på Socialstyrelsen. De hade båda tidigare, vid olika tillfällen, arbetat på smittskyddsenheten på Socialstyrelsen. De hade också under begränsad tid arbetat på SMI.

Foto: TT
Johan Carlson, Anders Tegnell och Maria Larsson håller pressträff med anledning av det pågående utbrottet av svininfluensan i september 2009.

Under följande åren gjordes en rad andra förändringar på SMI. Folkhälsoinstitutet i Östersund lades ner, liksom smittskyddsenheten på Socialstyrelsen och deras verksamheter införlivades i en ny myndighet som fick namnet Folkhälsomyndigheten.

Johan Carlson gick grundligt till väga. Han gjorde sig i rask takt av med de professorer som delade sin tid mellan SMI och KI. De fick välja mellan de båda institutionerna. De kunde söka tjänster på SMI, men då skulle deras forskningspengar (som kom som
donationsmedel och från forskningsråd) passera myndighetens kassa, vilket hade inneburit en kraftig avbränning i overheadkostnader, samt att Carlson fick bestämma inriktningen på projekten.

Fem av professorerna var samtidigt chefer för avdelningar på SMI med ansvar för olika delar av smittskyddsarbetet och -forskningen, svarande mot deras respektive specialiteter. Medlen finansierade även den personal som var knuten till forskningen. Också de fick lämna. Institutet organiserades om. Carlson lade ner institutets tidning Smittskydd, ett viktigt forum för smittskyddsforskningen. De anställda skulle fortsättningsvis i sin tjänsteutövning inte längre använda sina akademiska titlar, om det till äventyrs fanns några sådana kvar efter professorernas avtåg.

Varnade för konsekvenserna

Kritiker från flera håll varnande för konsekvenserna. Carlson svarade att anslagen var begränsade och att myndigheten måste fokusera på själva smittskyddsarbetet. Därmed satte han också fingret på kärnfrågan: Kräver ett bra smittskyddsarbete att myndigheten bedriver egen forskning alternativt har ett nära samarbete med ett universitet? Eller räcker det att ha bra omvärldskoll?

Det saknades inte motiv för att styra upp det statliga smittskyddet och göra det mer målinriktat. Ansvarsfördelningen mellan SMI och Socialstyrelsen var oklar. Professorerna hade ju två huvudmän: SMI och KI och de finansierades av donatorer och
forskningsråd, vilket delvis styrde verksamheten och samtidigt gav forskarna stor självständighet. Forskningen var till viss del grundforskning som hörde bättre hemma på den andra planhalvan: KI. Politikerna ville ha ett tydligare tjänstemanna- och
myndighetsansvar, samlat på ett ställe.

De sex professorerna som fick lämna satt likväl på landets främsta kunskaper om smittspårning och smittskydd. De är:
Mats Wahlgren, parasitolog.
Jan Albert, virolog.
Peter Liljeström, vaccinforskare
Lars Engstrand, bakteriolog.
Johan Giesecke, epidemiolog.
Markus Maeurer, immunolog.

Fem av de sex har fortsatt forska i samma spår som tidigare. Markus Maeurer har lämnat KI och vi har inte lyckats få tag i honom. Övriga fem uttalar sig nu för Aftonbladet.

Foto: Karolinska institutet, TT, Anna Molander
De sex professorerna som fick lämna: Mats Wahlgren, parasitolog, Jan Albert, virolog, Peter Liljeström, vaccinforskare, Lars Engstrand, bakteriolog., Johan Giesecke, epidemiolog, Markus Maeurer, immunolog.

”Blev olyckligt”

Mats Wahlgren:
– Omorganisationen blev olycklig. Det gick för bryskt till. FHM förlorade mycket kompetens som hade kunnat behållas med ett annorlunda upplägg. Myndigheten kom att isolera sig. Jag är övertygad om att det har spelat roll för hur pandemibekämpningen bedrivs nu. Man ser misslyckandet i överdödligheten bland de äldre. Huvudansvaret faller på regeringen, på Lena Hallengren, men ett moraliskt ansvar vilar på Johan Carlson.

Jan Albert, som många gånger kommenterat covid-19-pandemin i media:
– Folkhälsomyndigheten har inte samma tyngd och bredd som SMI hade. Kanske hade myndigheten annars varit snabbare att förstå att något riktigt stort var på gång med covid-19 och satt in åtgärder tidigare.

Peter Liljeström leder en grupp på KI som tagit fram en vaccinkandidat för covid-19:
– Man kan alltid diskutera hur en expertmyndighet ska organiseras. Dåvarande SMI tappade definitivt kunskap med förändringen. Men jag har ändå förtroende för Anders Tegnell och FHM:s ledning för deras sätt att sköta smittbekämpningen idag. Man borde
inte kritisera förrän allt är över. Först då går det att utvärdera den svenska linjen.

Lars Engstrand skrev i ett av de sista numren av Smittskydd att man med det sätt på vilket skilsmässan genomfördes riskerade att tappa ut barnet med badvattnet. Han säger nu:
– Målet borde ha varit att inse vikten av att ha bra och långvariga relationer med experter även utanför myndigheten med akademisk bakgrund. Det hade varit ett viktigt komplement i smittskyddsarbetet. På motsvarande myndigheter i andra länder har man fortfarande en struktur som liknar den som rådde på SMI, vilket hade varit att föredra.

Johan Giesecke, Folkhälsomyndighetens ivrigaste försvarare i media, hänvisar till att han var tjänstledig från SMI när omgörningen ägde rum:
– Jag kan inte bedöma om SMI tappade kompetens.

Foto: MAGNUS SANDBERG
Johan Giesecke, tidigare statsepidemiolog.

Vägrade lämna ut uppgifter

Det finns en förhistoria till det som hände 2009-2012. Året innan, 2008 kröp det fram att SMI vägrade lämna över uppgifter om sin smittspårning till polisen. HIV-positiva personer som medvetet sprider smitta genom att ha oskyddat sex begår ett brott och kan dömas för misshandel eller grov misshandel.

SMI ansåg att hotet om straff skrämde gärningspersonerna från att ge sig till känna och berätta om sina kontakter, vilket de ansåg försvårade det förbyggande arbetet. Men SMI fick varken opinionen eller politikerna med sig. Folkhälsominister Maria Larsson tog SMI-chefen Ragnar Norrby och SMI-professorn som stödde honom, Jan Albert, i örat, och de fick backa.

Händelsen kan ha bidragit till uppfattningen att SMI blivit för egensinnigt och behövde stramas upp. Av-akademiseringen av statens smittskyddsarbete kan också ha varit ett uttryck för tidens trender.

– Sedan några decennier har organisationsidéer, med sådant som hierarki, målinriktning, ledarskap förstärkts, på bekostnad av utövandet av professionalitet, säger professorn och förvaltningsforskaren Bengt Jacobsson vid Södertörns högskola.

En våg av renodling

På 90– och 00-talen sköljde också en våg under parollen ”renodling” över statsförvaltningen, enligt statsvetarprofessorn Göran Sundström, Stockholms Universitet:

– Det handlade om att skapa entydiga förvaltningar, där till exempel serviceverksamhet skulle skiljas från utvecklingsverksamhet, utvecklingsverksamhet från tillsynsverksamhet, affärsverksamhet från myndighetsverksamhet, och förvaltningsverksamhet från dömande verksamhet.

Många av OECD-ländernas motsvarigheter till Folkhälsomyndigheten har omfattande egen forskning eller nära samarbeten med akademien, bl a den danska och den nederländska.

Ingen av de sex professorerna är med i den rådgivande grupp som Johan Carlson utsåg i våras för att få hjälp i hanteringen av pandemin. Däremot har Johan Giesecke under våren haft ett konsultuppdrag för FHM.

Foto: TT
– Det gamla SMI hade inte varit i närheten att kunna hantera en pandemi som covid-19 på det sätt som görs i dag, säger Johans Carlson.

Johan Carlson har getts tillfälle att kommentera de avsnitt i artikeln som berör hans roll.

– Att den mikrobiologiska forskningen lämnade SMI innebar att större fokus kunde läggas på epidemiologi och reellt smittskyddsarbete. Den mikrobiologiska grundforskningen som tidigare bedrevs låg ofta långt ifrån smittskyddsarbetet. Den nya myndigheten har betydligt större muskler vad avser epidemiologi, biostatistik, modellering och analys mm än vad som tidigare funnits. Det gamla SMI hade inte varit i närheten att kunna hantera en pandemi som covid-19 på det sätt som görs i dag, säger Johan Carlson.


PODD Om rehabilitering efter corona

Hur går det egentligen till? Vad vet vi – och vad vet vi inte?

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen

Publicerad: