Klimaträttvisa brinnande fråga på COP26: ”Våra barn tvingas äta råa kaktusar”
Publicerad 2021-11-10
Pengarna de rika länderna lovade har ännu inte synts till.
Nu tvingas barnen på Madagaskar äta råa kaktusar – som en följd av andra länders utsläpp.
– Vi måste hjälpas åt. Samarbete är det enda som kan rädda oss, säger landets miljöminister Vahinala Raharinirina.
Höga ledare har talat om FN:s stora klimatmöte i Glasgow – som nu går in på sitt upplopp – som världens sista goda chans att rädda klimatet.
Vahinala Raharinirina, 40, miljöminister på Madagaskar, går runt mellan salarna i det jättelika kongresscentret i Glasgow och försöker få de tusentals ditresta delegaterna, experterna, lobbyisterna och journalisterna, att lyssna och förstå.
Klimatkrisen är inte något abstrakt framtidshot.
Den har redan nått hennes land.
Tidigare svältkatastrofer har fötts i spåren av blodiga konflikter. På Madagaskar råder fred. Men torkan på södra delen av ön har snabbt förvärrats de senaste åren, i klimatförändringarnas spår. I augusti i år varnade FN för att den var på väg att utvecklas till något annat.
Världens första svält orsakad av klimatförändringarna.
– Det var faktiskt en lättnad att få det beskedet, så att sambandet blir tydligt för resten av världen, säger Vahinala Raharinirina.
Vi talas vid på telefon bara timmar efter FN:s livsmedelsprogram larmat om att tre miljoner människor på ön ”vacklar på gränsen till svält”.
Pengarna syns inte till
Frågan om klimaträttvisa är en av de mest brännande på klimatmötet.
I Parisavtalet från 2015 lovade de rika länderna högtidligt att betala 100 miljarder dollar om året för de fattigas klimatomställning och klimatskydd – som en form av kompensation för de klimatskador de drabbats av och för den omställning som väntar.
Pengar som hittills inte har synts till.
På måndagen flög den svenske ministern Per Bolund (MP) till Glasgow, med ett särskilt uppdrag från de brittiska värdarna att förhandla fram en uppgörelse.
– Det har tagits positiva steg, vi kommer upp i 100 miljarder men tyvärr inte förrän 2023, sa Bolund till Aftonbladet på måndagen.
Betalar för våra utsläpp
Egentligen borde Vahinala Raharinirina kanske vara rasande, där hon går runt i kongresscentret.
Hennes fattiga land utanför Afrikas östkust står bara för en tiondels promille av världens utsläpp. Varje svensk släpper ut nästan fyrtio gånger så mycket koldioxid som varje madagask.
Nu betalar öborna priset för våra utsläpp. Våra bilresor och vårt köttätande. Våra semesterflyg och våra galleriainköp.
Men miljöministern har inte tid att klaga på orättvisor. Hon måste nå fram till delegaterna, som sitter inne i förhandlingsrummen i mörka dräkter och kostymer.
Hon vet vilka som drabbas av ytterligare fördröjningar. Barnen, som nu tvingas äta löv och råa kaktusar som förstör deras magar eftersom inget längre växer.
– Problemet är globalt. Jag är här för att berätta att lösningen också måste vara det. Vi måste hjälpas åt. Samarbete är det enda som kan rädda ett fattigt land som vårt, säger ministern.
Vill pumpa vatten
Hon har berättat för de ditresta delegaterna om regnet, som numera bara faller en månad om året på södra Madagaskar. Om sanddynerna som driver in över vägar, hus, och tidigare grönskande fält.
Om uttorkade flodbäddar och om kvinnor som tvingas gå två mil om dagen för att att hämta en hink med vatten.
En lång pipeline planeras från öns regniga mitt till katastrofens epicentrum. Uttorkade åkrar ska få livgivande vatten, strömmen av klimatflyktingar hejdas.
Vattenledningen kostar motsvarande åtta miljarder svenska kronor.
En fantasisumma för en utblottad regering, i ett land där barnen äter kaktus.
– Vi är problemet. Men också en del av lösningen. Vi vill plantera träd för att suga upp världens koldioxid. Rädda vår unika biologiska mångfald, säger Vahinala Raharinirina.
”Så medvetna”
Klockan tickar för världen. Och snabbast tickar den för de fattigaste.
– Det finns fler länder som vi, som hotas i sin existens, säger miljöministern. Små östater som är på väg att dränkas av det stigande havet...
Hon talar om det psykologiska avståndet hon ständigt tycker sig stöta på under konferensen.
Känslan av att klimatkrisen händer någon annanstans. Att världen inte hänger ihop.
Bara ute hos de unga demonstranterna tycker hon sig ha funnit den klimatsolidaritet hon annars inte tycker stått att finna.
– De är så medvetna. Jag ser deras ilska men också deras värme. De förstår att det som händer på södra Madagaskar också en dag kan drabba dem.
