Plötsligt känns våren 2020 som i går
Publicerad 2023-05-05
Vi är så många som sedan länge gått vidare.
Men så kommer nyheten genom en flash: ”Coronaviruset utgör inte längre en global hälsokris”.
Och plötsligt känns våren 2020 som i går.
Det kan inte bara vara jag som nästan glömt hur det kändes.
Rädslan och oron när världen vändes upp och ner på våren för tre år sedan, när Världshälsoorganisationen informerade oss om att det nya coronaviruset, vars sjukdom ännu inte hade fått ett namn, var ett globalt hot.
Plötsligt stod vi inför en pandemi.
Regeringen höll presskonferens.
Restriktioner infördes.
Länder stängde sina gränser.
Vi jobbade hemifrån, höll avstånd, tvättade händerna.
Ställde in, ställde om, började leva annorlunda.
Jag fick redan i januari 2020 uppdraget att liverapportera om ”det där viruset i Kina” för Aftonbladets läsare.
I början lite lugnt, rapporterna från Kina kom stötvis.
Men så fick Sverige sitt första smittofall den 31 januari.
Nyhetsläget blev ett helt annat. Det var exceptionellt.
Alla ville ha information. Vad hände nu? Skulle sjukhusen klara detta? Vad gjorde Folkhälsomyndigheten? Och regeringen?
Vi fick lära oss om munskydd, om karantän, om PCR-tester och antikroppar.
Om smittofall, om dödsfall.
Och snart också om vaccin.
För oss journalister var det här ett ovant läge.
Vi, som livnär oss på att läsa på, lära oss snabbt, och ställa både smarta och dumma frågor till experter, fick lära oss längs vägen, och vänja oss vid att experterna faktiskt inte alltid hade svar.
Mitt i det här blev Aftonbladets liverapportering om coronaviruset en lägereld.
Det som började som en kanal där vi reportrar så snabbt vi bara kunde rapporterade ut nyheter och direktrapporterade från pressträffar blev också en samlingsplats där ni läsare kunde ställa era frågor och vädra era tankar, dela med er av er oro, och få svar.
Vi möttes där, om inte annat klockan 14.00 när myndigheterna höll sina pressträffar.
När jag nu tänker efter kommer jag nog aldrig att glömma hur det kändes. Att sitta ensam vid mitt köksbord och samtidigt ha stora delar av Sveriges ögon på det jag skrev. Det känns som om vi tog oss igenom en orolig tid tillsammans, det fanns en värme i det.
Jag har rapporterat från stora nyhetshändelser i många år. Krig, konflikter, naturkatastrofer och viktiga val.
Men sällan har något känts så viktigt och så ärofyllt som att få leda liverapporteringen under coronapandemin.
Rapporteringen trappades ned förra våren (men fortfarande finns kvar!) och vi är nog få som tänker på coronaviruset särskilt ofta numera, även om vi vet att hotet finns kvar.
Det känns inte lika nära längre. Livet går vidare.
Men ändå.
Det dyker upp en flash en fredag strax efter 15-tiden: ”Covid-19 utgör inte längre ett internationellt hot mot människors hälsa, enligt Världshälsoorganisationen”.
Det skakar till lite inombords.
Minnena kommer tillbaka.
Den där tiden glömmer vi nog aldrig.