Suverän 90-talskänsla i roande skandalskildring

Så bra är SVT:s ”Spelskandalen”

Karolina Fjellborg

helskärm

TV-RECENSION Rolig regi, fräcka blåsningar och en idiotsäker känsla för 90-talet gör SVT:s serie om den stora spelskandalen till en underhållande historia.

Spelskandalen

Sex delar

Av Dennis Magnusson, med bl a Björn Elgerd, Edvin Bredefeldt, Ulf Stenberg, Josefin Asplund, Sara Shirpey, Eva Melander, Erik Johansson.

Läs mer: 10 saker som inte stämmer i tv-serien Spelskandalen

DRAMA Statliga Tipstjänst blir blåsta på 35 miljoner av en Bosse från Piteå.

Det är den genanta essensen av vad som händer i SVT:s ”Spelskandalen”. En verklighetsbaserad men inte nödvändigtvis slaviskt sann historia om den stora spelskandal som skakade den svenska spel- och idrottsvärlden i oskuldens tid 1990, då Expressen avslöjade att Tipstjänst hade utsatts för kupper av en ”spelmaffia” som ordnade läggmatcher. 

I händelsernas centrum finns här Bosse Lundkvist, som är baserad på den norrländska sportjournalisten med samma namn och spelas av Björn Elgerd.

Bosse är en hyvens och helt vanligt, men lite extra smart och dessutom riskbenägen, ung man från Piteå, som slår sig ihop med två kompisar (Edvin Bredefeldt och Ulf Stenberg) för att bli proffsspelare på heltid. 

Han får ett par snilleblixtar, och slänger sig in i en härva av mutor, insidertips, fula lån och läggmatcher. Ett tag går det som på räls och Bosse blir rena rama lokalkändisen.

Men han vet inte när det är dags att sluta. 

En ny medarbetare på Tipstjänst (Josefin Asplund), som själv brukade vara en bedragare och därför kan tänka som en, börjar ana ugglor i mossen. 

Och journalisten Thomas ”Malmen” Malmquist (Erik Johansson) är på hugget…

”Spelskandalen” är uppsluppet och kreativt regisserad av Patrik Eklund, och påminner, både i sin visuella stil och i sitt lättvindiga hanterande av vad som är sanning kontra vad som eventuellt bara gör en bra historia ännu bättre, en del om vårens Clark Olofsson-skröna ”Clark”. (Även om det här är mer sansat.)

Känslan för 90-talets första stapplande steg på väg från 80-talet är nära nog perfekt fångad i inredning, frisyrer, kläder, attityder och nymodigheter som wokpannor och exotiska asiatiska såser, och arkivmaterial och fiffiga musikval förstärker den ytterligare.

Och medan det har börjat gå lite inflation i rollfigurer som bryter den fjärde väggen och talar direkt till tittarna, är man ändå glad att Bosse förklarar skeenden på just det sättet, så att man som oinvigd i spelvärlden hänger med i svängarna.

Bland svagheterna finns ett manus som mest rör sig på ytan, och karaktärer utan speciellt mycket… karaktär. Särskilt försummade är Bosses två tråkiga kärlekar (Sara Shirpey och Caroline Kuhmunen), som aldrig blir så mycket mer än den söta flickan på travet respektive den söta flickan i huset bredvid.

”Spelskandalen” har premiär i SVT den 12 september.

Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv