Ett vackert, vemodigt och välspelat triangeldrama
”Trion” förför med en tjusig produktion och en tidlös känsla
Publicerad 2026-06-01 12.02
TV-RECENSION Johanna Hedmans ”Trion” har blivit en välgjord och smäktande tv-serie om ung kärlek, kval och konsekvenser.
Med fina insatser av både etablerade skådespelare och nya fynd.
Trion
Skyshowtime
Sex delar
Av Veronica Zacco, med August Wittgenstein, Felix Sandman, Seth Manteus, Rebecka Harper, Nina Zanjani, Adam Pålsson, Alfonsina Bejarano.
DRAMA. Vuxenlivets första, trevande men formgivande år, skildras med fin känsla och en förförande nostalgisk inramning i Skyshowtimes senaste, och hittills bästa, svenska serie ”Trion”, som är baserad på Johanna Hedmans bok från 2021.
Det handlar om två killar och en tjej som under en period i 20-årsåldern utgör en dynamisk trio, där gränserna mellan vänskap, kärlek och sex är flytande och kommer att skapa svallvågor som påverkar dem även som äldre. Och alltså berättas historien i två olika tidsplan.
Ett i dåtid, då den skånska litteraturstudenten Hugo (Seth Manteus) flyttar upp till Stockholm och in i den välbärgade familjen Stillers paradvåning på Östermalm, och träffar dottern Thora (Rebecka Harper), som pluggar juridik, och hennes bästa kompis och sporadiska älskare August (Felix Sandman). En konstnärssjäl och partyknarkare som är ömsom uppåt och ömsom nedåt, och ligger med både kvinnor och män.
Och ett i nutid, då en medelålders Hugo (August Wittgenstein) blir uppsökt av Thoras och Augusts dotter (Alfonsina Bejarano). Hennes pappa dog ung och hennes mamma (Nina Zanjani) verkar aldrig ha kommit över Hugo, och nu undrar hon vad det egentligen var som hände mellan de tre.
Svaret är komplicerat, och med i bilden finns både anknytningsproblem, psykisk ohälsa och en tydlig klassaspekt.
Veronica Zacco har skrivit manus och Anders Hazelius har regisserat, och tillsammans har de gjort en serie som inte slarvar med något, utöver möjligtvis ett par rader dialog här och där.
Det är vackert, vemodigt och välspelat och stämningsfullt tonsatt, med en imponerande harmoni mellan det ungdomliga perspektivet och det äldre, och en övergripande känsla av teknikbefriad tidlöshet som är både behaglig och uppfriskande.
Allting präglas av en längtan tillbaka, men om det är till ungdomen eller till en annan, enklare tid, är oklart, och spelar heller inte någon roll.
Här finns paralleller att dra till snäppet vassare serier som ”Normala människor” och Lisa Linnertorps young adult-triumf ”Threesome”. Men den kanske närmaste jämförelsen är snarare Tomas Alfredsons tolkning av Ingmar Bergmans ”Trolösa” i SVT förra året, som också var ett triangeldrama med Wittgenstein i en av huvudrollerna, och dessutom hade ett väldigt liknande upplägg.
Och där vinner ”Trion”, på känslomässigt övertygande och mer sömlösa övergångar mellan då och nu.
”Trion” har premiär på Skyshowtime den 1 juni.
