Mord och naket i underhållande true crime

Så bra är ”Welcome to Chippendales” på Disney+

Publicerad 2023-01-12

”Welcome to Chippendales”.

TV-RECENSION Historien om rivaliteten och döden bakom kulisserna på det manliga strippimperiet Chippendales är för bra för att vara osann. 

”Pam & Tommy”-skaparens nya serie är ett naket och underhållande stycke true crime.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Welcome to Chippendales

Disney+

Miniserie i åtta delar

Av Robert Siegel, med bl a Kumail Nanjiani, Murray Bartlett, Annaleigh Ashford, Juliette Lewis, Quentin Plair, Andrew Rannells, Robin de Jesús, Dan Stevens, Nicola Peltz.


BIOGRAFISKT DRAMA Efter förra årets ”Pam & Tommy” ger Robert Siegel oss ännu en galen, halvnaken historia ur verkligheten. Ett true crime-drama om hur mannen bakom den manliga strippgruppen Chippendales, den indiske invandraren Somen Banerjee, jagade och fångade den amerikanska drömmen. Men sedan förvandlade den till en mardröm, genom att vara småsint, bitter och girig.

Det är en historia som är för bra för att bara osann, med sin dekadenta blandning av sex, droger och stringkalsonger, kärlek och svek, högfärd och fall och ond, bråd död. Allt inrullat i en snaskig känsla av skamlösa 80-talsexcesser.  

Kumail Nanjiani är suverän som Somen, som slutar på sitt jobb på en bensinstation i Los Angeles för att öppna en backgammon-klubb med sina ihopsparade pengar. Det går så där, men efter ett möte med klubbpromotern Paul Snider (Dan Stevens) och hans fru, Playboy-modellen Dorothy Stratten (Nicola Peltz), och ett besök på en gayklubb, får han en snilleblixt: Han ska satsa på striptease med män, för kvinnor.  

Det börjar ta sig, men en första tragedi väntar runt hörnet. Och det är egentligen först när Steve, som han nu kallar sig för att låta mer amerikansk, kopplar in koreografen Nick de Noia (Murray Bartlett) som stället börjar få någon sorts klass, och därmed status.

Ombord hoppar även revisorn Irene (Annaleigh Ashford), som med tiden blir Steves fru, och kostymdesignern Denise (Juliette Lewis), och snart exploderar saker och ting.

Det gör dock också spänningarna mellan den kreativa kraften Nick och det mer tillknäppta, patologiska kontrollfreaket Steve, och ju bättre det går för Chippendales och ju mer uppmärksamhet Nick får, desto sämre beslut tar Steve i sina försök att visa vem det är som egentligen bestämmer.

Och till slut tappar han det fullständigt.

Siegel kunde och borde ha gått djupare, inte minst när det gäller de frågor som serien flera gånger är inne och snuddar vid men inte riktigt vet vad den ska göra med. Som om objektifiering av män är samma sak som objektifiering av kvinnor, om rasism är mer okej om personen som ägnar sig åt den själv lider av ett uppenbart fall av invandrarkomplex, och vad tidens feminism hade för betydelse för Chippendales framgångar.

Men som flyktig underhållning levererar ”Welcome to Chippendales” med sin binge-vänliga mix av naket, glamour och tragik. 


”Welcome to Chippendales” finns att streama på Disney+.


Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Welcome to Chippendales.