Hans Mosesson om SVT-dokumentären: Väldigt omtumlande
Nu visas filmen om Nationalteatern på tv: ”Vi har årsmöte varje år”
Uppdaterad 2021-06-24 | Publicerad 2021-03-05
Idag visas den första delen av ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern” på SVT.
Hans Mosesson som var med i gruppen minns tiden med glädje men berättar att de första åren var tuffa.
– Jag hade knappt pengar till mat, säger han till Aftonbladet.
För ett par generationer har teater- och musikgruppen Nationalteatern satt djupa spår tack vare låtar som ”Barn av vår tid” och ”Livet är en fest”.
Nu har regissören Pontus Hjorthén gjort en dokumentär – ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern” – som sänds i två delar på SVT med början fredagen den 5 mars.
”Väldigt omtumlande”
Filmen hade premiär under Filmfestivalen i Göteborg i januari och en som fick chans att se den då var skådespelaren Hans Mosesson som var med i gruppen under tio års tid.
– Jag satt tillsammans med regissören i en tom salong och det var en otrolig upplevelse. Det var faktiskt väldigt omtumlande att se 50 år sammansatt till två timmar. Det var känslor, minnen och upplevelser, så det var starkt.
Hans Mosesson ser tillbaka på den tiden med ett leende.
– Det var bland det roligaste jag har gjort i mitt liv, och det viktigaste får jag nog säga. Vi fick ungdomarnas förtroende att vara deras röst och vidarebefordra deras berättelser i pjäser och musik, det var otroligt och hedrande.
Kom folk ofta fram på stan?
– Ja, det hände förstås och det gör det fortfarande. Jag blir särskilt glad när de vill tacka för Nationalteatern och vad vi gjorde under första halvan av 70-talet när de själva var ungdomar.
”Hade knappt pengar till mat”
Däremot var det inte bara en räkmacka att vara med i Nationalteatern under just 70-talet.
– Det var inte bara en dans på rosor, de första åren var ganska tuffa. Jag hade knappt pengar till mat, men gradvis så gick det bättre och bättre. Vi blev aldrig rika på det, men vi kunde rulla runt.
Fanns det några självklara ledare i gruppen, eller var ni ett kollektiv på riktigt?
– Det får man nog säga att vi var, det var väldigt högt i tak och var och en som hade en idé fick chans att berätta om den och trodde vi på det så försökte vi göra något av det och det gällde alla.
Vad hade du exakt för roll?
– Jag var först och främst skådespelare, men det handlade mycket om att få det att svänga så några av mina instrument var borrmaskin, sandpapper, tvättbräda och lite flöjt. Man fick hjälpa till att fylla ut här och var och så sjöng jag en hel del. Vi hade en något naiv idé om att alla skulle vara med och det blev många gånger hellre än bra.
Har årsmöte
Har du någon kontakt med de andra i gruppen?
– Jag har kontakt med några ganska kontinuerligt. Vi i föreningen Nationalteatern har varje år ett årsmöte, vi har en del att förvalta och då träffas vi under gemytliga former och äter mat och pratar.
Om du tittar tillbaka, är det något du är extra stolt över?
– De tio åren med Nationalteatern och den verklighet vi rörde oss i ligger mig varmt om hjärtat. Jag vet att vi har betytt väldigt mycket för en del unga människor som var illa ute och det känns väldigt bra, utan att förhäva mig.