”Uppdrag mord” var som mitt livs bästa konsert

Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen

Markus Larsson

Vissa säger Oasis.

Andra säger Blur.

Men med facit i hand är 90-talets viktigaste och bästa popband en amerikansk tv-serie.

Jag bläddrar i senaste numret av rockmagasinet Word och fastnar i en lång artikel om hur den amerikanska kabelkanalen HBO förändrat den moderna tv-dramatiken.

I artikeln pratar Bret McKenzie från ”Flight of the conchords” om hur tv-kanaler kan definiera en hel era. Det är till exempel omöjligt att ge en rättvis bild av 80-talet utan att nämna MTV. Och McKenzie tycker att HBO har haft exakt samma stora betydelse för 00-talet.

Skillnaden är att HBO har satsat på välgjorda dramaserier i stället för musikvideor.

Välskriven tv-dramatik känns allt oftare som det tidiga 2000-talets största popfenomen. Åtminstone vid sidan av dataspelsmarknaden. Det har, till exempel, inte kommit fram ett enda pop- eller rockband de senaste tio åren som fått samma inflytelserika genomslag som ”Sopranos”.

Men för mig var det inte HBO som förvandlade tv till pop. Det var ”Uppdrag mord”.

Serien handlar om några mordutredare i Baltimore och hade amerikansk premiär 1993. Och den nådde fram till sina mest adrenalinångande säsonger samtidigt som vår tids sista stora popvåg – britpopen – dånade uppför hitlistorna.

Då, i mitten av 90-talet, pluggade jag till journalist på Kalix Folkhögskola. Ingenting var heligt utom sena söndagskvällar när ”Uppdrag mord” sändes på SVT. Jag och några få trogna fans brukade barrikadera oss i ett klassrum. Folk som inte delade vår beundran för ”Uppdrag mord” var givetvis utelåsta. När seriens vinjett började kunde till och med fågelkvitter få en livslång fatwa. Det kändes som att vi upplevde vårt livs bästa konsert varenda söndag.

”Uppdrag mord” liknade ju inget annat. Den fick 90-talets andra stora polisserie, ”På spaning i New York”, att kännas lika autentisk som en dubbad, tysk schamporeklam.

Bara karaktärerna?…

För att nämna några stycken:

Den skräckinjagande och svarte avdelningschefen Al Giardello. Den olycklige alkoholisten Beau Felton. Den cyniske sanningssägaren John Munch. Teamets bäste detektiv, Kay Howard. Irländske och hetlevrade Mike Kellerman. Det kedjerökande orkanen Frank Pembleton, en sällan skådad blandning av baptistpastor och rättrogen hardcoresnut, briljant gestaltad av skådespelaren Andre Braugher. Samt avdelningens huvudperson – tavlan där uppklarade mordfall skrivs upp med svart tuschpenna och ouppklarade med en röd. Alla dessa namn och företeelser blev snabbt lika viktiga som Liam Gallagher.

Seriens skapare använde också en skakig handkamera, blixtsnabba klipp och annorlunda, dramaturgiska grepp för att vässa dramats realism. I ett av de bästa avsnitten – Emmy-belönade ”Three men and Adena” – lämnar kameran knappt förhörsrummet där Pembleton och Bayliss grillar en misstänkt mördare. Avsnittet hade kunnat heta ”Tre män runt ett bord”. Ändå är dramatiken lika stor och livsfarlig som en hjärtinfarkt.

Den banbrytande strålglansen kring ”Uppdrag mord” har bleknat med åren. I skenet av ”Sopranos” och ”The wire” kan vissa säsonger framstå som småtaffliga, effektsökande och splittrade.

”Uppdrag mord” hade aldrig samma kreativa frihet, långsamma tempo eller psykologiska djup som 2000-talets mest välskrivna serier på HBO. Manusförfattarna fick inte heller bygga upp lika långa och noggranna ”story arcs” där exempelvis ett fall fick mogna under en hel säsong.

I den ständiga och tröstlösa jakten på högre tittarsiffror tvingades de att kapa eller förkorta vissa säsonger. Eller lägga in mer våld och sex och spektakulära händelser.

Men helheten var aldrig seriens styrka. Det var de små vardagsdialogerna mellan skottlossningarna och mordplatserna. Framför allt alla scener när karaktärerna går upp på polisstationens tak, lutar sig mot gallret och ser ut över Baltimore. Antingen för att andas ut, bikta sig eller skrika ut sin vrede. Ensamma eller tillsammans.

Och så har ”Uppdrag mord” Tim Bayliss – en av tv-historiens sorgligaste män. Redan i första avsnittet får han ett mordfall – den elvaåriga flickan Adena Watson – som kommer att hemsöka honom i resten av seriens sju säsonger och indirekt bli hans undergång.

Bayliss är en sorts symbol för seriens ambition att beskriva hur mordutredarnas omänskliga men nödvändiga jobb sakta dränerar deras liv och psyken.

När Bayliss lutar sig över Adena Watsons döda kropp i en regnig gränd i Baltimore började den amerikanska tv-dramatikens guldålder.

Och för mig blev tv plötsligt minst lika viktigt som popmusik.

”Uppdrag mord” kommer alltid att vara mitt Beatles.

Mer ”Uppdrag mord”

Serien är baserad på journalisten och sedermera tv-producenten och manusförfattaren David Simons reportagebok ”Homicide: A year on the killing streets”. I boken, som i dag räknas som ett standardverk inom litterär journalistik, följer Simon några mordutredare under ett år då Baltimore brukade kallas för ”The Murder Capital Number 1”. David Simon ligger också bakom de hyllade HBO-serierna ”The corner” och ”The wire”.

Alla sju säsonger av ”Uppdrag mord” finns på dvd. Den som vill provsmaka väljer förslagsvis de tre första. Det räknas som seriens gyllene år. Där är fortfarande skådespelare som Ned Beatty, Jon Polito och Daniel Baldwin kvar i ensemblen. Och där finns några av seriens bästa avsnitt – ”Three men and Adena” och ”Night of the living dead”.

Känner ni igen skådespelaren Richard Belzer? Det är inte så konstigt.

Hans karaktär John Munch syns inte bara i ”Uppdrag mord”. Samme Munch är en amerikansk tv- franchaise som dykt upp i hela sju andra tv-serier.

Däribland ”Law & order: special victims unit”, ”Law & order”, ”The wire”, ”Arkiv X” och ”Arrested development”. Det är naturligtvis ett rekord.