Segern är ingen saga – den är finare än så
Kristoffer Bergström om finalen i ”Mästarnas mästare”
Vann der Poel?
Nils vann.
För en sekund gav den unge skrinnaren upp.
Dominoklossarna föll i båda ändar av banan, hoppet sinade och Johan Wissman andades söt segerluft. Nervositeten anföll mig med full kraft, den var av den otrevliga sorten, den som orsakar tarmvred.
Men så laddade Nils van der Poel om, mätte upp nya avstånd med en kloss som linjal – tänk, han hade en unik strategi! – och trillade hem totalsegern. Pokalen lyftes mot industritaket. Någon applåderade. Jörgen Brink sprutade bubbelvin med så vek stråle att nationens urologer tog sig för pannan.
Nils knep 13 grenvinster av 20 möjliga. Han kom etta i finalprogrammets samtliga fyra övningar. Han var inte bara överlägsen, utan hans framfart överskuggade i princip alla andra deltagare. Såhär tio minuter efter pokalutdelningen kan jag inte citera något Wissmans sagt under säsongen, inte med säkerhet lista de fem tävlande i grupp två, men återge varenda krångelresonemang som Nils hasplat ur sin märkligt halvslutna mun.
Allt är inte blixtrande intelligent, en del rentav irriterande, men sammantaget är Agnetas och Görans pojk en gudagåva till svensk idrott. Hurra för honom!
Eller… är det ens okej att fira en så självskriven mästarmästare? Är det inte lite banalt, typ som att heja på Manchester City i stället för Bournemouth, Loreen före Uje Brandelius?
I min iver att framstå som alternativ resonerade jag länge så. Men så lyssnade jag på en föreläsning av Malcolm Gladwell, författare av den underhållande boken ”David och Goliat: konsten att slåss mot jättar”, och bytte åsikt.
Gladwell argumenterar för det rimliga i att önska overdogen framgång. Elitidrott går ut på att förbereda sig, vilket favoriten rimligen gjort bäst och således borde belönas för. Och han eller hon har mest att förlora, så för att minska lidandet vore det optimala att den med lägst odds knep alla guld.
Men i historierna vi traderar reser sig bondpojken mot tyrannen, vilket enligt Gladwell speglar vår dröm att åstadkomma egna mirakel. Och kärleken till skrällar är så stark att vi gärna låtsas att de uppstår, vilket berättelsen om David och Goliat exemplifierar med all tydlighet: klart att killen med distansvapen skulle dräpa den tröge slagskämpen, utgången var given på förhand, ändå påstår folk att David stod för en bragd i tvekampen.
Det fenomenala med Nils van der Poel var inte att han lurade en till synes övermäktig motståndare. Alla anade på förhand hur det skulle gå. Sedan skickade han ner en dominobricka i elden och såg han till att det blev så.
Hans seger är ingen saga. Den är finare än så, den är verklig och väntad.
