Uppfyller (nästan) de farligt höga förväntningarna
Den andra säsongen av ”The last of us” är spännande, våldsam och sorglig
Uppdaterad 2025-04-15 16.07 | Publicerad 2025-04-13 18.25
TV-RECENSION HBO:s postapokalyptiska, spelbaserade succé ”The last of us” är tillbaka med en andra säsong som har mer action, men lite mindre hjärta.
The last of us
Max
Säsong 2
Av Craig Mazin och Neil Druckmann, med Bella Ramsey, Pedro Pascal, Isabela Merced, Kaitlyn Dever, Gabriel Luna, Catherine O’Hara, Young Mazino, Rutina Wesley, Jeffrey Wright, Alanna Ubach.
POSTAPOKALYPTISKT DRAMA. Efter en första säsong som hyllades som den bästa tv-spelsadaptationen någonsin och en av 2023 års bästa serier alla kategorier, och dessutom hade ett specifikt avsnitt som var total tv-magi och så fint att det höll på att välta internet, är förväntningarna farligt höga på den andra säsongen av HBO:s postapokalyptiska drama ”The last of us”.
Men Craig Mazin och Neil Druckmann lyckas faktiskt, i alla fall till stor del, infria dem.
Handlingen tar vid fem år efter händelserna i den första säsongen och Joel (Pedro Pascal) och hans skyddsling Ellie (Bella Ramsey), som nu är 19 år, lever en relativt säker tillvaro i Jackson, Wyoming. Ett välordnat samhälle för överlevare som är organiserat av bland andra Joels bror Tommy (Gabriel Luna) och hans fru Maria (Rutina Wesley).
Men en spricka har uppstått mellan Ellie och Joel (av anledningar som klarnar med tiden). Det finns oroväckande tecken på att de svampinfekterade, zombieliknande föra detta människor som härjar utanför håller på att utvecklas till ett ännu mer svårhanterligt hot. Och dessutom närmar sig en ung kvinna med siktet inställt på hämnd (Kaitlyn Dever) tillsammans med sitt gäng.
Det ena leder till det andra, och snart ger sig Ellie och hennes vän och möjliga kärlekspartner Dina (Isabela Merced) av till spillrorna av Seattle, där en paramilitär grupp nu ligger i krig med en primitiv religiös sekt.
Det uppdraget är säsongens huvudfokus. Och medan det bjuder på både rafflande action, brutalt barbari och spektakulära svamp-arrangemang, plus genuint rörande scener mellan Ramsey och Merced, som har suverän kemi tillsammans, innebär det också att det som var hjärtat i den första säsongen – relationen mellan Ellie och Joel – hamnar i bakvattnet.
I och med det förlorar ”The last of us” en del av sin distinkta känsla, och blir lite mer av ett ”The walking dead”-liknande överlevnadsäventyr, med nya sidospår och karaktärer som inte utvecklas ordentligt utan mest känns som planteringar inför säsong tre.
Men trots de anmärkningarna är den andra säsongen som helhet ännu en triumf, som kombinerar chockerande fysiskt våld med precisa känslomässiga knivhugg. Kring sorg, saknad och hämnd, och kring begränsningarna för kärlek, förlåtelse och mänsklighet i en kollapsad civilisation.
Skådespeleri, dialog, foto, musik, regi och miljöer håller toppklass rakt av, och medan ett helt avsnitt i paritet med förra säsongens nummer tre saknas, finns verkliga guldkorn spridda genom de sju avsnitten.
Som Bellas akustiska version av A-has ”Take on me”, framförd i ett sällsynt ögonblick av stillhet. I princip allt som innefattar snitsaren Catherine O’Haras cyniska, alkoholiserade psykoterapeut Gail. Och inte minst en lång och mäktig sekvens snöig action som lär ha svalt en ansenlig bit av HBO:s budget och påminner om de stora slagen under ”Game of thrones” glansdagar.
Säsong två av ”The last of us” har premiär på Max den 14 april.