Dokusåpan må vara sjuk (i huvudet) – men kommer aldrig att dö

Martin Melin och ”Robinson”-Robban.

TV-KRÖNIKA I ”Den svenska dokusåpan” skildrar SVT en komplicerad tv-genre som mellan varven har varit nere för räkning, men med tiden har blivit odödlig.

För varje gren som huggs av på reality-trädet växer två nya ut.

90-talsnostalgin har varit stark i tv-branschen ett bra tag nu, och i år har den fått ordentligt fäste även här på hemmaplan. I våras såg vi Varanteaterns comeback, och i höst återvänder ”Kenny Starfighter” och Lars von Triers ”Riket”. Felix Herngrens och Fredrik Lindströms film ”Vuxna människor” får en spinoff i serieform, och dramaserien ”Spelskandalen” fullkomligt vältrar sig i det revalverade decenniets tidiga look.

Tajmingen kunde alltså knappast vara bättre för SVT:s dokumentärserie ”Den svenska dokusåpan”, som hade premiär den 13 september, på dagen 25 år efter att SVT 1997 började sända den första skandalomsusade säsongen av ”Expedition Robinson”. Och därmed blev internationella pionjärer inom en genre som på kort tid skulle komma att växa sig till ett monster, och revolutionera hela tv-landskapet.

Om ”Robinson” i dokumentärserien ”Den svenska dokusåpan”.


Och den som nu tänker att SVT har snöat in på den här typen av produktioner – efter ”Det svenska popundret”, ”Den svenska dansbandshistorien”, ”Den svenska hiphopens pionjärer”, ”Hård rock på export” och ”Det svenska modet” – har visserligen en poäng.

SVT har uppenbarligen hittat en form de inte tänker släppa i första taget, och man törs inte utesluta att det snart kommer en jättekort serie om den svenska panflöjtsmusikens triumfer.

Men det är å andra sidan en form som verkligen funkar, och ”Den svenska dokusåpan” tecknar ett långt ifrån fullständigt men intressant porträtt av en genre som är oerhört komplicerad. En genre som, i likhet med de flesta av dess beryktade profiler, inte är ute efter att bli omtyckt och skaffa sig vänner, utan lever på att provocera, väcka känslor och testa gränser, och frodas av att befästa stereotyper. Som älskar att hatas och ofta går för långt. Som har varit dödförklarad vid ett flertal tillfällen genom åren – men alltid lyckas återuppfinna sig själv och landa på fötterna.

Om ”Big brother” i dokumentärserien ”Den svenska dokusåpan”.


Serien tar avstamp i det kaosartade genombrottet i slutet av 90-talet, då högljudd kritik, braskande rubriker och allmän moralpanik ledde till tittarsiffror på rena rama fantasinivåerna och en nyförlöst kändistyp helt utan spärrar. Och fortsätter sedan genom genrens olika skepnader och funktioner, genom både snällare och elakare perioder. Från Robinson-Robban till Pernilla Wahlgren, via Börje Ahlstedt och Ullared. 

(Dock med dejtingsåpor som ”Bachelor”, ”Bonde söker fru” och SVT:s egna, kontroversiella ”Gift vid första ögonkastet” som en nästan helt blind fläck. Vilket känns förvånande med tanke på att just det dokusåpa-facket har varit ett av de senare årens mest omskrivna, skruvade och expansiva.)  

Pernilla Wahlgren i ”Wahlgrens värld” i centrum av ett avsnitt i ”Den svenska dokusåpan”.


När serien sedan går i mål efter sex avsnitt, är den öppna frågan vart dokusåpan, eller reality-tv för att använda det vidare begreppet, ska ta vägen härnäst, bland nya plattformar, förändrade attityder och framflyttade gränser.

Endast en sak är säker, och det är att graven inte är ett alternativ. 

Hur många som än hoppas på det.

Vad vi har sett hittills, var bara de 25 första åren.


FJELLBORGS FAVORITER


Tunna blå linjen

Oscar Töringe, Gizem Erdogan och Per Lasson, med flera, är den 18 september tillbaka som hårt prövade Malmösnutar i en andra säsong av SVT:s omtyckta ”Tunna blå linjen”. En realistisk och empatisk skildring av en yrkeskår, och en stad, på gränsen till nervsammanbrott. 


Wedding season

Den första brittiska originalserien på Disney+ är ett rörigt, men rappt och roligt, hopkok av flera olika genrer. Om hur en brud (Rosa Salazar) ger sig ut på rymmen tillsammans med sitt vänsterprassel (Gavin Drea) efter ett blodbad på sitt eget bröllop. 


The serpent queen

Lite ”Game of thrones”, lite ”The great” och lite ”Fleabag”. ”The serpent queen”, med Samantha Morton som 1500-talets ”onda drottning” Katarina av Medici, är rolig, brutal och välspelad, och en av höstens höjdare. Se den på Starzplay/Viaplay.


Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu