Fejkade orgasmer och historielöshet gör ”Idol” tråkigare
Tråkigt med ännu en negativ ”Idol”-krönika, kanske.
Men om juryn vägrar att ägna sig åt kritik måste någon annan göra det.
Den där klassiska restaurangscenen i ”När Harry träffade Sally”, när en tant säger ”I'll have what she's having” till servitrisen, efter att Meg Ryan precis har fejkat en orgasm vid bordet bredvid.
Kommer osökt att tänka på den när jag ser på ”Idol”.
Vad är det för fantastiska saker som Kishti Tomita, Nikki Amini, Alexander Kronlund och Anders Bagge stoppar i sig? Herregud, de går ju upp i brygga av extas av precis allt nu för tiden. Det är idel verbala klimax.
Det är en utveckling som förvånar mig, för rent generellt brukar folk bli mindre lättimponerade och framför allt bättre på sina jobb med ålder och erfarenhet. Men i fallet med ”Idol”-juryn har det blivit precis tvärtom.
De tycker numera att ALLT är fantastiskt. Kanske fejkar de, kanske är det en önskan från högre ort, kanske har de verkligen tappat sina kvalitetskompasser, alla fyra tyvärr samtidigt.
Oavsett vad som har hänt, börjar det bli dags för en uppryckning. Det är inte mobbnings-tv jag är ute efter här, men en jury fyller absolut noll funktion om dess medlemmar bara sitter och viftar kollektivt på svansen som en hejarklack.
Det är trots allt en tävling det handlar om. Inte Vänsterpartiets budget där det kan delas ut 
till allt och alla.
Sedan måste vi prata om låtvalen. Temat var ”powerkvinnor” och den enda som inte fick översvallande positiv kritik var Herman Silow, som gav sig på Edith Piafs ”La vie en rose”.
Och visst, en fransk låt från 1940-talet kanske inte går hem hos fjortisar och tweenies (nå, uppenbarligen inte eftersom Silow åkte ut), och nej, det var inte det bästa man har hört. Men man skulle ju också kunna notera att han i alla fall hade valt en låt med lite karaktär, och att det fanns något, ska vi säga förbluffande musikhistorielöst, över flera av de andra låtvalen. I likhet med många andra fredagar.
Inget ont om Miriam Bryant, Bishop Briggs och Jessie J, men det finns väl kanske en och annan kvinnlig artist genom årtiondena som har känts aningen kraftfullare.
Det är trots allt inte bara barn som kollar på ”Idol”, och kanske skulle man kunna tänka sig att jurymedlemmarna, som ändå är de vuxna i rummet, någon gång skulle kunna påpeka det.
Men de vill väl inte vara negativa.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv