Effektiv spänning – med ett par klichéer för mycket
Camilla Läckbergs ”Glaskupan” är nästan bra
Publicerad 2025-04-14 15.39
TV-RECENSION Camilla Läckbergs Netflix-serie ”Glaskupan” är svensk glesbygds-noir med en ruggig, engagerande historia men lite väl många uttjatade ingredienser.
Glaskupan
Säsong 1
Av Camilla Läckberg, med Léonie Vincent, Johan Hedenberg, Johan Rheborg, Farzad Farzaneh, Ia Langhammer, Cecilia Nilsson, Emil Almén, Emma Broomé, Oscar Töringe, Ville Virtanen.
KRIMINALTHRILLER. Ett litet avfolkat samhälle med konflikter, mörka hemligheter, ovårdade typer och sådana som längtar bort. Och en högutbildad, lite mer välklädd hemvändare, som bara skulle komma tillbaka för ett par dagar men dras in i en polisutredning och samtidigt tvingas konfrontera sitt eget förflutna.
Har vi hört den förut?
O ja, det har vi. Många gånger. Men det är ett återkommande upplägg av en anledning. Och Camilla Läckberg (som inte själv har skrivit serien men ”utvecklat konceptet”) får, med hjälp av manusförfattarna Amanda Högberg och Axel Stjärne och regissörerna Lisa Farzaneh och Henrik Björn, ändå ”Glaskupan” att fungera så pass bra som den behöver fungera.
Skådeplatsen är fiktiva Granås i norra Dalarna och Léonie Vincent spelar huvudrollen som Lejla, som i sin barndom under många månaders tid hölls fången i en glasbur av en man som kallade sig för Ecki, och när hon väl slapp undan blev adopterad av byns polischef (Johan Hedenberg) och hans fru.
I dag är hon en fungerande men definitivt fortfarande traumatiserad vuxen, som av uppenbart personliga skäl har utbildat sig till beteendevetare och kriminolog och bor i USA, men nu återvänder hem till Granås för att närvara vid sin adoptivmammas begravning.
Hon hinner dock inte ta sig därifrån igen förrän en liten flicka försvinner, och snart är hon högst engagerad i utredningen, som leds av den nye polischefen (Johan Rheborg) – som är lillebror till den gamle – och som kanske, eller kanske inte, har kopplingar till hennes eget fall.
”Glaskupan” är välspelad och åtminstone på ytan otäck och välgjord svensk spänning. Men klichéerna står verkligen som spön i backen, och medan man initialt kan ha överseende med dem eftersom det övergripande sammanhanget är lovande, blir de allt mer av ett problem ju längre in i serien man kommer.
När de vändningar som är tänkta att vara oväntade tvärtom blir väntade, när stickspår bara släpps på slarviga sätt, och när den klassiska psykopatuppgörelsen på sluttampen blir svår att ta på allvar.
Det innebär dock inte att ”Glaskupan” helt sjunker som helhet.
Det som händer är snarare att det man trodde var en trea visar sig vara en tvåa när sminket börjar smeta ut sig – och det är knappast något som kommer att hindra den här serien från att bli poppis på Netflix, där den nu dessutom släpps lagom till en långhelg.
Den fungerar, som sagt, så bra som den behöver fungera.
”Glaskupan” har premiär på Netflix den 15 april.