”Horizon Forbidden west” har varit väntan värd

En av årets mest efterlängtade uppföljare gör just det – den följer upp.

”Horizon Forbidden West” är kanske inte fullproppat med nyheter, utan är bara en bättre version än sin föregångare på nästan alla sätt.

Fast det är inte bara så bara.

Jag älskade Horizon Zero Dawn. För mig var det ett av de häftigaste exklusiva spelen till Playstation 4.

Stridssystemet, det urballade urballa scenariot med robotvarelser, en rätt komplex men tänkvärd handling och ett badass till hjältinna gjorde att det stack ut i mängden av action-RPG:s.

Längtan efter Aloys återkomst har varit stor. Det är trots allt fem år sedan sist.

Dessvärre blir det cringe

Handlingen tar vid några månader efter första spelets slut. Det krävs att man har koll på det förflutna för att fatta det här äventyret. Om man inte tar sig tiden att spela igenom/om ”Zero Dawn” (så här tyckte Aftonbladet då) är en Youtube-video om handlingen (som denna) bra att tugga i sig.

Horizon är sin glimten i ögat-aura trogen. Det är avväpnande och lättuggat, även om det ofta balanseras på gränsen till fjantigt. Storyn är, Youtube-videor till trots, ganska svår att hänga med i då det är så löjligt många delar. Men den har åtminstone sina coola plot twists.

Dessvärre blir det en hel del så kallad cringe i framför allt dialogerna som rör sidouppdragen. Röstskådespelen håller inte alltid samma nivå som de nya ansiktsanimationerna gör. Skönt är det då att jag oftast själv kan välja hur mycket det snackas med varje NPC. Varenda livsöde är inte livsviktigt. Särskilt inte de endimensionella.

Är crème de la crème

Spelets ryggrad är striderna – och de har ett otroligt flow.

I takt med att jag klarar fler uppdrag och når högre levlar utvecklas Aloys färdigheter. Nya vapen, fällor, ammunition, specialattacker och annat godis (som förvisso ofta känns igen från tidigare) kommer tillfredsställande lagom ofta. För att vara ett spel med så otroligt många element blir det ändå inte rörigt. Visst, ibland kommer man på sig själv med ”juste, den där grejen”, men hellre att det är åt det hållet.

Slow motion-sekvenserna är seriöst crème de la crème. När jag avslutar en slagkombination med spjutet (som för övrigt får mycket mer plats nu) med att sparka mig fri till ett högt hopp och skjuter pilar doppade i syra på en robotflodhästs ventiltankar i slow motion är det så häftigt att jag vill öppna rutan och ropa till främlingar att de ska komma in och kolla. Hade jag inte skrivit på ett embargo-avtal med Playstation hade jag fan gjort det.

När jag fem timmar in dunkar upp svårighetsgraden till ”hard” blir det dessutom än mer tillfredsställande, då det krävs långt mycket mer taktik. Att hitta favoritvapnen till varje tillfälle är en fröjd.

Vansinnigt snyggt

Att äventyret nu hittar västerut går ju inte av för hackor det heller.

Scensättningen är rakt igenom tilltalande, oavsett om vi snackar ödsliga Nevada-dalar eller den där staden där det som händer där stannar där. Det märks att Guerrilla Games lagt flera år på att få miljöerna att kännas levande och inbjudande trots att man rör sig i ”förbjudet territorium”.

Utan att krångla till det går det mest att konstatera att detta spel är vansinnigt snyggt. Alltså riktigt, riktigt dundersnyggt.

Delarna under vatten, som det snackats om mycket på förhand, bjuder också upp till dans. För en gångs skull i ett tv-spel är rörligheten under vattenytan lika smidig som ovan.

Däremot, när vi ändå pratar framkomlighet, känns parkour-delen och all klättring aningen trubbig och långsam. Aloys nya verktyg, en änterhake, har inte det smidigaste användningsområdet. Det blir särskilt påtagligt i ruindelarna när allt vilar på plattformshoppning.

Den nya glidaren å andra sidan, den gör skillnad på rätt sätt.

Stärker sin ikonstatus

”Forbidden West” är en uppföljare som bär respekt med sig. Det bygger vidare på det som fick oss att älska ”Zero dawn” och är minst lika bra i de avgörande områdena.

Det är också enormt. Ska man klara alla sidouppdrag, söka igenom ruinerna, rensa jaktmarkerna, störta rebellernas läger och allt det där är det lätt 100 plus timmars speltid. Troligtvis mycket mer än så.

Några av dem kommer att kännas bortkastade, som timmarna som läggs på det nya brädspelet ”Strike”. Det är en mycket sämre motsvarighet till Gwent från ”The Witcher” – och den energin kunde ha lagts på manus och headhunting till röstskådespelare till exempel.

Men ja, i övrigt hittar den här spända bågen som sagt fram till bullseye på många andra delar.

Aloy är kanske inte på Kratos-nivå och det är en bit kvar upp till Spyro, Crash Bandicot och andra mer låglivade karaktärer. Men att hennes position som Playstation-ikon stärks i och med denna titel råder det inget tvivel om.

Visste du att...?

  1. Carrie-Anne Moss (The Matrix Series), Angela Bassett (Black Panther) och Lance Reddick (The Wire, John Wick) har gett röster åt figurerna Tilda, Regalla och Sylens i Horizon Forbidden West.
Publisert:

LÄS VIDARE