En antites till spelens vanliga eskapism och maktfantasier
Publicerad 2026-01-30
Du känner dig melankolisk idag. Det hjälper att gråta.
Du är en arbetslös finsk man och tillbringar dagarna med att hasa dig runt i din lägenhet, ha ångest och förgäves hålla de ständigt växande skräphögarna i schack.
“Unemployment Simulator 2018” är den nordiska dysterheten i spelformat.
Unemployment Simulator 2018
Plattform: Steam
Pris: 100 kr
Utvecklare: Samuel Lehikoinen
Utgivare: Turbolento publishing
Bäst: Applåder och fyrverkerier när man lyckas borsta tänderna
Sämst: Surrealismen försvagar den sociala kommentaren
Mannen på skärmen stirrar rakt in i kameran. Blicken är död, ansiktet ett mänskligt tal ovanför ett tomt inre av tristess och självömkan. Jag tror inte att han ser mig, han kan nog helt enkelt inte fästa blicken någon annanstans än hundra kilometer bort.
Det är oklart hur länge han varit arbetslös, men tristessen och självföraktet börjar bli ett lika stort hot som fattigdomen. “Unemployment Simulator 2018” går ut på att hålla honom vid liv och utföra fyra hemmasysslor om dagen. Varje uppgift belönas med applåder och jubel, nästan mer hånfullt än hyllande.
Ändå måste han plocka upp tre saker från golvet, borsta tänderna, diska fem tallrikar och skicka en jobbansökan innan han får gå och lägga sig igen.
Det är ungefär så mycket han orkar. Antitesen till spelens vanliga eskapism och maktfantasier.
Musik, datorspel, träning och onani får inte en muskel att rycka till i hans ansikte. Gamla glädjeämnen skänker bara små doser dopamin som gör att han orkar värma lunch utan att bokstavligen talat dö av tristess.
“Du är ett värdelöst monster och ingen älskar dig. Försök att undvika spegeln.”, säger spelet vissa morgnar.
Men även ett värdelöst monster måste betala försenade hyror och få mejl från finska Försäkringskassan.
Människor mår sällan bra av att vara utan sysslor, rutiner och sociala kontakter – att vara arbetslös är mycket värre än bara den ekonomiska stressen. Helt plötsligt känns det som ett lifehack att duscha medan tvättmaskinen kör sitt program. Den kakafoniska musiken, de bleka färgerna och de enformiga mekanikerna vaggar, vilket gör det lika parodiskt som verklighetstroget.
Fler datorspel behöver utforska nordisk melankoli.
Många som varit arbetslösa eller sjukskrivna kommer nog känna igen sig i när dagarna smälter ihop och verklighetens gränser suddas ut. Inga arbetsgivare återkommer, myndigheterna flåsar en i nacken och politiker beklagar sig över att arbetssökande är för slappa.
Inte konstigt att mannen verkar tappa förståndet. Men när spelet närmar sig det absurda tappar det något i sin samhällskommentar. Psykedeliska metaforer gör sitt för storyn, men en del av mig önskade att spelet lät den sociala realismen löpa linan ut. Mer “Papers, Please” än “Pathologic 2”.
Men visionen är tydlig och väl genomförd. Samuel Lehikoinen har gjort ett bra spel som varje arbetsmarknadspolitiker borde spela. Då kan även de gråta i duschen och belönas med applåder och fyrverkerier för att de lyckades ta sig igenom en dag. Små segrar som får en att känna en lika lyckad som en loser.
