Gripande galenskap i ”Far Cry 6”
Nästan omöjligt att ha tråkigt i ett av årets mest prisvärda spel
Uppdaterad 2021-10-11 | Publicerad 2021-10-06
För er som gillar ”Far Cry”-serien finns det inga frågetecken.
Detta är ett måste till spelsamlingen.
Hello craziness, my old friend.
I’ve come to shoot with you again, puta.
Åhh, det är ju något visst med ”Far Cry”-serien, är det inte?
Samtidigt som det typ är samma gamla visa varenda gång förvånas jag ändå över hur mycket jag förvånas. Det är förstås fullständig galenskap. Och den är ack så underhållande.
Skurken är excellent
De flesta vet scenariot: En fiktiv latinamerikansk stat, Yara, styrs av den maktgalna diktatorn Antón Castillo, som spelas av Breaking Bad/Better call Saul-älsklingen Giancarlo Esposito.
Från början sätts en rå stämning som saknades lite i förra upplagan. Vi snackar folkmord och ett tyranniskt regimstyre som ibland kommer farligt nära den bistra verkligheten. Inramningen griper tag i mig, och framför allt gläds jag över att en karaktärsstark, nyanserad psykopatskurk ånyo presenterat sig – och hans hänsynslösa tonfall är excellenté. Den psykologiska twisten med hans son Diego är också riktigt intressant. Den som spelar får se.
Men hur starstruck jag än blir är mitt uppdrag förstås att störta Castillo-styret som en del av gerillan. Och efter en 45 minuters stark känslointroduktion är det så dags att för det sedvanliga ”Far Cry”-kaoset.
Överväldigande arsenal
Ärligt talat händer det lite ofta för mycket på en gång. Man går i princip från en vapenlös flykting till att förfoga över ett vapenarsenal som fått ”Expandables”-gänget att fnysa av avundsjuka på en dryg timme.
Sen är uppgraderingarna på dessa vapen till synes ändlösa. Det är faktiskt överväldigande och aningen avtändande. Så roligt är det inte att experimentera med det där.
Grejen är sen att man ska scanna av omgivningen och fienderna med sin telefonkamera. På det sättet ska jag identifiera fiendernas svagheter och exempelvis välja den ammunition som gör mest skada.
Det är en charmig approach och när allt klaffar är det en stor tillfredsställelse att ta över en bas, eller vad man nu får för sig. Men det händer också att jag gör att fläckfritt: Jag eliminerar alla vakter med pilbåge och kniven som värsta ninjan, för att sen hitta sista fienden sittandes i en förbannad stridsvagn!? Jaha, så mycket för smyg-bonusen, ja...
Har aldrig tråkigt
Sen, när jag ändå beklagar mig, tar det lite för lång tid mellan varven för Castillo att dyka upp. Man hinner nästan glömma bort hans existens mellan varven.
Men ju längre spelet går, desto mer intensifieras såklart den personliga vendettan och spelets historia når högre höjder ju längre det fortskrider.
Däremellan är det en kaskad av underhållande karaktärer och konversationer så länge inte kulorna viner genom luften. Man har bara aldrig tråkigt.
Att man dessutom kan välja mellan att spela en manlig eller kvinnlig karaktär talar för sig självt.
Tuppfäktning och rullstolsburen tax
Egentligen är det smått sjukt hur prisvärda spel som dessa är. Kartan är förstås den största i ”Far Cry”:s historia (det är ju ett helt land liksom) och den är bokstavligen sprängfylld med uppdrag, hemligheter och absurda aktiviteter. Inte att förglömma är co-op-aspekten och alla andra spellägen som ligger och väntar på mig nu när jag kan börja lira med kompisar.
Men redan innan dess hinner jag knappt klara av en uppgift innan jag blir distraherad av något skit som händer runtomkring mig. Rädda en gisslan där, kapa en lastbil där och sen vinna en tuppfäktning på gerillabasen (man kan alltså styra sin egen tupp som i ett fightingspel).
Efter det ger man sig iväg med en rullstolsburen tax för att elda upp en förgiftad tobaksodling.
Ja, herre min skapare vilken galenskap det är. Att den ibland blir väl kaotisk vägs upp av handlingen och dess utmärkta antagonist som genom resans gång gör denna upplaga till en av de starkaste i spelserien.