En utsökt demonslakt
Så bra är ”Doom: The dark ages”
Publicerad 2025-05-09
Tv-spelsvärldens kanske största ”badass” är coolare än någonsin.
”Doom: The dark ages” tar oss både tillbaka i tiden och tillbaka till svunna tider.
Tider där bullshit inte existerar.
Helvetets legioner håller på att invadera staden, anförda av en ledare som står längst fram på ett flygande skepp.
En viss kung, som aldrig skippar armdagarna på gymmet, står där nere på muren i sina sköna kläder och håller ett försvarsanförande.
Samtidigt gör sig en rebellisk Slayer redo att slakta. Eller snarare, han gör det omöjligt för någon att hålla honom undan från det.
De flesta av denna prequals 22 kapitel inleds på likartade bröstpumpande sätt. Adrenalinet vrids upp på högsta möjliga nivå, med episka introduktioner till hårdrocksriff i ett perfekt tempo.
Det är rakt på sak, noll utrymme för skitsnack och det omöjligt att inte ryckas med – och lika omöjligt att inte ha roligt.
Spinner som en katt
Slayer var allaredan en av tv-spelsvärldens coolaste karaktärer (åtminstone topp tre på min lista). Men resan tillbaka i tiden, till en historia som utspelar sig före ”Eternal” och ”Doom” från den moderna serien, har gett karln ett fashionabelt uppsving. Det är som att han har besökt demonslaktarnas motsvarighet till Fab 5 – ”A queer eye for a Doomguy”.
Han springer liksom in med en lång mantel och taggiga axelskydd. Men kronjuvelen är den nya skölden, som har en typ av omringande motorsågsklinga. Den passar också in utmärkt i den helt otroligt underhållande slakten.
Återigen är tempot utsökt även i gameplay.
Först slår jag tillbaka en långsam missil med skölden, när jag sedan laddar för att kasta den kommer en slow motion-effekt så jag verkligen lyckas etsa fast klingorna i halsen på en bestialisk demon. Sen hoppar jag fram tio meter i annan riktning för att klubba till ett dussin mindre demonen med en slaga så att tempoeffekten på ett skjutvapen aktiveras och kulorna bara sprutar.
Åh, jag spinner som en katt.
Jag, som verkligen inte har som en styrka, känner mig oövervinnerlig med de här användarvänliga kombinationerna. Tillfredsställande är ordet. De väldigt många svårighetsgraderna öppnar ju lätt upp för såväl nykomlingen som djävulens mobbare att känna samma sak.
Bossfajterna adapterar också delar som faktiskt förvånar mig, med inslag som annars kanske mest ses i MMORPG-spel.
Drakar och demoner
Delarna som inte håller samma standard är få. Men genomgående har jag inte riktigt lika roligt när Slayer hoppar upp på en drakrygg eller hoppar in en gigantisk robot. Dessa gameplay-övergångar håller inte ”Hazelight”-nivå, utan blir lite styltiga och enformiga.
Men när Slayer får vara sig själv är det som bäst. Och det är han ju för det mesta.
Det var länge sedan jag hade så här roligt med ett FPS i singleplayer. I en tid där kampanjer överses, eller helt skippas, håller ID Software och Bethesda den fanan jäkligt högt här.
Storyn är cool och spännande, med korta ack fartfyllda och meningsfulla mellansekvenser.
Allteftersom nya vapen hittas, eller som vektyg uppgraderas, hittar jag också hela tiden nya tekniker att favorisera. Spelkänslan hålls fräsch, oavsett hur många demoner som får sätta livet till.
Utöver ovan nämnda gameplay-avvikelser slösas det aldrig med min tid. Det är dopaminsmekande njutning.
Och det är ju dessutom så att tid man njuter av att slösa inte är bortslösad.
