Elden Ring är värt att dö för
Succéspelet är ett mästerverk
Uppdaterad 2024-02-22 | Publicerad 2022-02-23
Om man ska hitta något tråkigt med ”Elden Ring” är det att det inte överraskar.
I princip alla trodde ju att det skulle vara ett nytt mästerverk.
Och det är det.
Egentligen var det upplagt för ett antiklimax. Det kändes nästan lite för bra för att vara sant.
Jag menar, en spirituell uppföljare på mästerliga ”Dark Souls”, fast i en öppen värld med ännu friare vägval i varje aspekt. Och med en story som tagits fram med hjälp av Game of Thrones-författaren George R.R. Martin.
Shut up and take my money.
Ivrig som en skolflicka
När jag så först äntrar Limgrave, den första delen i spelet, med min samuraj fnittrar jag som en tioårig flicka som frågat chans på sin lågstadie-crush och fått ett ja tillbaka.
Det storslagna öppna landskapet av berg, dalar, sjöar och allt däremellan är mitt att utforska. Hur jag vill. När jag vill. Jag kan bokstavligen inte sitta still av iver.
Timmarna flyger förbi som sekunder när jag etablerar min plats i detta nya universum. Det känns som att det lurar något bakom varje hörn som jag vill undersöka. Vi snackar grottor, katakomber, fiendebaser, slott, ruiner och inte minst ”världsbossar” av olika svårighetsgrad. Mycket känns bekant, allt ifrån de groteska fienderna och det väl inoljade levlingsystemet till livsöden á la melankoli och fler kullerbyttor än någon kan räkna.
Men From Software åker inte snålskjuts på gamla meriter. Snarare gifter de sig sömlöst med den stora dos av nyheter som introduceras.
Ett äventyr utan stödhjul
I Dark Souls kunde man till exempel fastna på en boss och var mer eller mindre tvungen att ”farma” monster för att nå upp i en högre level. Det existerar inte här. Visst kan man fastna lite (guilty as charged) men då är det bara att snabbresa till en annan del, klättra upp på hästryggen och rida över till kartans kala fläckar. Och det blir aldrig tråkigt.
Precis lika tillfredsställande som det är att klara en svår boss är det när jag hittar just det föremål jag letat efter eller snubblar över en ny dold ingång. Helt plötsligt rider man också in i någon sovande jätte eller en skelettörn med ett gigantiskt spjut i näven. Ja, överraskningar råder det ingen brist på.
Det är också en långt mer äventyrlig process än i de flesta andra rollspel. Det finns ingen bekväm uppdragslista eller någon detaljerad vy över vad som finns var. Snarare är det upp till mig att hålla reda på allt som ”Elden Ring” har att erbjuda och markera ut det viktigaste på kartan själv. Bara det faktumet gör att jag blir än mer involverad i vad alla karaktärer har att säga och erbjuda. Man blir mer ett med storyn utan alla stödhjul.
Väl ute på fältet kommer kikaren fram för att undersöka terrängen, jag tar hjälp av stenar för att kolla hur högt ett fall är och facklan är i högsta hugg när jag ger mig ner i underjorden.
Ridningen är mästerlig
Striderna från hästryggen ger också en helt annan dimension. Jag har aldrig lirat ett spel där ridandet varit smidigare och det ger den där udden som kan behövas mot vissa fiender. Inte minst drakar.
Ungefär 20 timmar in har jag nästan glömt bort att jag valde samuraj som basklass. Vid det laget har min strength/faith-hybrid helt bytt skepnad och jag tacklar striderna som jag själv behagar - ofta anpassat efter situationen. Det är inte heller bara att välja vapen och magier, utan sättet man kan skräddarsy sina utrustning med olika specialattacker (ashes of war, till exempel) är synnerligen tillfredsställande.
”Elden Ring” vilar också rätt tungt på användandet av föremål, såsom bomber, kivar och ätbara hopkok som jag själv slänger ihop av det jag hittar ute på fältet. Detta har gjorts mycket smidigare tack vare en smart uppsättning kortkommandon.
Största skillnaden: Friheten
I höstas, efter en testrunda av demon, skrev jag att ” Elden Ring” kändes som ett ”Zelda: Breath of the wild” för vuxna. Förstå mig rätt här; jag har alltid älskat Zelda. Från ”Ocraina of time” till idag, när jag på pappret anses vuxen. Men min känsla kvarstår. Det här är ett synnerligen barnförbjudet äventyr, och det finns ingen där som håller dig i handen.
Mer rättvist är det förstås att göra jämförelser med ”Dark Souls”. Det mörker som kännetecknat dessa spel är intakt. Men jag skulle säga att det är mysigt och skräckinjagande på samma gång. Miljöerna ihop med musiken sätter en perfekt stämning och gode George har förstås gjort sitt för att framhäva karaktärerna ytterligare. Det finns definitivt ett större djup och mer förståelse för hur världen fungerar.
Annars finns allt det som fått oss att älska de föregående spelen kvar. Det är förstås en brutal utmaning (även om inkörningen är snällare), bossfighterna är episka och allt det där. Men ska man summera skillnaderna med ett enda ord landar det nog i ”frihet”.
Inte bara är jag fri att tackla detta vuxenäventyr i den ordning jag själv behagar. Det är faktiskt i striderna jag känner mig mest fri - och det är ändå det viktigaste. I tidigare From Software-spel är det meningen att man ska känna sig underlägsen, att det alltid är Davids kamp mot Goliath. Med alla nya verktyg och egenskaper (inte minst hästen eller för den delen hoppandet och smygandet) är det som jag har mer makt över mitt öde nu.
Även om jag redan dött ett hundratal gånger känner jag mig oövervinnerlig. Och jag ser fram emot att dö tusentals gånger till.