Volbeat viker aldrig ner sig

Mattias Kling

Succédanskarna hade allt emot sig i festivalfinalen
till Volbeat

GÖTEBORG. Uppmaningen kommer från frontmannen Michael Poulsen strax före ”Hallelujah goat”:

– Vad fan väntar ni på? Åk hem!

Det är kanske vädret som talar. Eller ett Volbeat som inte levererar på en förväntad toppnivå.

Förutsättningarna må kanske vara åt det hållet då man ofta redan sedan tidigare har gett upp.

Oväntat gles publik

Det har regnat större delen av dagen. Ett förväntat hemfärdskaos hägrar i slutänden på kvällen. Och den där största festivalpeppen ligger för länge sedan och flyter tillsammans med gyttjan där i diket.

För det är så det är. Sådan är lägesrapporten från Metaltown strax efter klockan elva på kvällen, då det danska succébandet tar scenen inför en ack så tapper, men ändå oväntat gles publik.

Walk over-förlust

Det är förutsättningar som kan fälla det stoltaste av band. En förutbestämd walk over-förlust att räkna med och slokörat acceptera.

Volbeat gör emellertid sitt bästa för att förvandla den lilla gnutta av livslust som finns kvar i den regndränkta publiken till konsertladdning som står över alla meteorologiska premisser. De kallar in Anthrax/The Damned Things Rob Caggiano som gästgitarrist i en cover på The Misfits ”Angelfuck”, låter Entombeds frontman LG Petrov göra sig hörd i ”Evelyn” och bjuder konsekvent på en repertoar som är så god som sig bör.

Bara bitvis nära

Men alla ansträngningar till trots kommer gruppen endast bitvis nära den lyckligt laddade stämning den så väl behöver. De må kämpa. Ta till de vanligtvis så resultatgivande knepen som brukar fungera i och med ”Sad man’s tongue”, ”The garden’s tale” eller tolkningen av Dusty Springfields ”I only wanna be with you”.

Ändå blir det så här. Många tar frontmannens ord som en uppmaning och lämnar festivalområdet.

Och tar därmed med sig det sista hoppet om en så välbehövlig festivalutlösning på bussen hem.