Lundell – en vital välbehövlig kraft

Publicerad 2013-11-22

Ulf Lundells senaste är inte bara bra – men det som är det är alldeles för bra för att sångaren ska lägga av.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Ulf Lundell

Trunk

Parlophone/Warner

LUNDELL Sjunde spåret knäcker mig.

I sju minuter och tjugofyra sekunder ser Ulf Lundell ödmjukt och rannsakande, som på randen av livet, tillbaka på karriären, de yviga åren och de som är kvar. Det är ljudet av en man som tycks ha kommit till ro, förlikat sig med åldrandet. Samtidigt plågsamt medveten om sin egen dödlighet. Mitt i vacklandet mellan försiktigt hoppfull och stunderna då tvivlen på att någonsin hitta glöden igen tar överhand.

”63 i november” har det där ”Jag saknar dej”-skimret och låter samtidigt som en självklar fortsättning på de vackraste och mest klassiska ögonblicken från ”På andra sidan drömmarna”. Det är utan tvekan en av Lundells allra starkaste sånger från det senaste decenniet men också en av de mest vemodiga. Låten fanns med redan under sommarens turné och är omöjlig att vifta bort. Den drabbar hårt och omedelbart men ställer också resten av albumet i ett annat ljus. Balladen står i rak kontrast till det samhälls­tjuriga ursinne som präglade förra ”Rent förbannat”.

Den skramligt bredbenta Lundell finns kvar, precis som frustrationen över samtiden. I dessa mörka tider vore något annat vore förstås märkligt. För där han oförtjänt avfärdas allt mer lättvindigt i takt med det grånande skägget är Lundell vid 64 års ålder fortfarande en vital och välbehövlig kraft. En motvikt till skenande banker, utbrända ljus i LAS-tårtan och ett land som ömsar skinn.

Men på ”Trunk” har ilskan mattats av. Det är inte heller ”Det går som smort”, ”Vi är inte arbetslösa” eller rifftjuvade ”Gå på tvärs” som stärker upp albumet. Kakafonin ”El perro” lämnas bäst okommenterad. I stället skiner den Pelle Ossler-dystra ”Kom hem igen”, singeln ”Som en fyr i natten” och den glittriga måbra-rocken i ”När vi var kungar”, som odiskutabelt känns som en ny livefavorit.

”Trunk” spretar. Härifrån kan Lundell kliva åt vilket håll som helst, men det viktigaste är att han gör det.

Än är det bra alldeles för bra för att sångaren ska lägga av.  Joacim Persson

Följ ämnen i artikeln