Thåström avslutar Way Out West med den äran

Per Magnusson

helskärm

Thåström
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Festivalen slog publikrekord i dag, 35 000, och ganska många av dem är här. Längd: 1 timme och 20 minuter Bäst: ”Stora långa gatan”, ”Blå himlen blues”, ”Centralmassivet”. Sämst: Ingen ”Fanfanfan”?

WAY OUT WEST När mörkret faller över Slottsskogen och Thåström sprider sin allvarsamma lek till rock är det svårt att bli besviken.

Trots att det går att förvänta sig internationell glans av festivalens final.

GÖTEBORG. Solange, Kendrick Lamar, Lana Del Rey. Där har ni de senaste tre upplagornas finaler på Way Out West. Till Slottsskogen kommer man för att, för en gångs skull, få känna att popmusikkartan inte börjar på ”Allsång på Skansen” och slutar på ”Lotta på Liseberg”. Man förväntar sig helt enkelt lite internationell glans.

Att festivalen i år saknar en avslutning av ovan nämnda paritet har naturligtvis ingenting med Joakim Thåström att göra. Han är alltjämt en av Sveriges bästa liveartister. Och Thåström är strålande på att vara Thåström, även i kväll.

2018 regnade ”Pimme” bort på Azalea-scenen. Publiken sökte skydd under mattält och delade på söndertrasade sponsponchos. Fyra år senare har han flyttat till den största scenen och bytt åskskurar mot tjugoen grader i den sena kvällen.

Scenen liknar en industrilokal i Berlin med lampor som hänger hopplöst i sladdar. Under dem: siluetten av den hattprydda, osaliga ande som är scenartisten Thåström.

Hur man än vänder och vrider på det är han en av de där artisterna som måste upplevas live. Det finns en energi och elektricitet där som inte går att värja sig emot, som går utanpå det mesta.

65-åringen tar uppdraget som avslutande dragplåster på största allvar. Fladdrar med handen som någonsin, sträcker armarna mot industrilamporna, ger ifrån sig gutturala vrål i ”Beväpna dig med vingar”.

Till min personliga glädje är Thåström generös med balladerna i kväll, precis som på senaste albumet ”Dom som skiner”. ”Stora långa gatan”, där Sandras åttiotalshit ”Maria Magdalena” så charmerande namncheckas, är ett exempel.

Den stökiga ”Old point bar” skapar illusionen av att vi befinner oss på en mycket sjaskig rockbar. Män i Imperiet-t-shirts längst fram ser saliga ut.

Jag inser, när den följs av strålande ”Centralmassivet”, att det är texterna från de två senaste decenniernas soloartist som jag tycker allra mest om.

”Vi är vanliga, vi är nån i mängden/Åh, vi är stjärnor/Vi är ett blankt papper, vi är/En torsdageftermiddag/Vid fönsterbordet.”

Till skillnad från den regniga aftonen 2018 är ljudet knivskarpt, vilket gör att Thåströms halsbrytande lyrik om sopgubbarna slamrande i eftermiddagsdiset, doften av asfalt i hår och The Clash på stora hotellet i Örebro går fram och kan avnjutas i realtid.

Titiyo kommer in och sjunger sublimt i syntiga singeln ”Papperstunna väggar” och stannar kvar för den vackert svävande ”Södra korset”.

Allt hänger ihop. Bandets fokus, det isblå ljuset, frontmannens osvikliga dragningskraft. Det är en nästan hypnotiserande helhet att förlora sig i.

Thåström verkar fast besluten att inte göra någon besviken ikväll. Han överglänser sin egen konsert på samma festival för fyra år sedan. När röken från scenen gör stjärnhimlen över Slottsskogen grumlig i ”Blå himlen blues” är jobbet gjort.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik