Björks biologiska dansmusik är bländande

Publicerad 2022-09-30

Björk ville inte göra ännu en separationsskiva. Den här gången ville hon göra en skiva om – svamp.

ALBUM Björk, 56, saknar fortfarande motstycke. När hon slår rot i det karga landskapet på Island – med en klarinettsextett och holländsk 90-talshouse – blir resultatet bländande.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Björk
Fossora
One Little Independent/Bertus

POP Under pandemin återvände Björk till Island. Hon simmade i poolen, programmerade stråkar på lokala kaféet och åt chokladpudding varje dag. Hennes 19-åriga dotter Ísadóra hade flyttat hemifrån. Hennes mamma hade just gått bort efter en lång tids sjukdom.

Efter två skilsmässoalbum slog den isländska artisten rot i hemlandet och funderade över förfäder, ättlingar och ön de alla promenerat på. Precis som varje Björk-album är ”Fossora” en reaktion på sina föregångare. ”Vulnicura” (2015) var dagboksanteckningarna om separationen från konstnären Matthew Barney, ”Utopia” (2017) hennes ”Tinder-album”.

På omslaget till ”Fossora” (på latin ungefär ”hon som gräver”) smälter Björks fingertoppar samman med svamparna vid hennes fötter. Hennes fascination för svamp förenar skivans teman överlevnad, död och ekologisk meditation.

Tionde albumet är jordnära. Musiken står på två huvudsakliga ben: instrumentet klarinett och sporadiska utbrott av den holländska 90-talsgenren gabber, även känd som technons hårdrock. Resultatet är en biologisk dansmusik du aldrig tidigare hört.

Björk väcker tankar och ställer frågor som den mest utmanande konsten alltid bör. Den viktigaste och främsta är: kan man verkligen göra såhär?

Mellan kluriga taktarter och plötsliga träblåskakofonier gömmer hon vackra melodier och betraktelser från en 56-årig kvinnas liv. Hon återkommer till minnet av sig själv som liten flicka, när hennes mamma sjöng henne till sömns i falsett.

”Fossora” är lika fascinerande som koncentrationskrävande. Det upphackade vokalverket ”Mycelia” fyller sin funktion i helheten, men är knappast någonting att spela på middagsbjudningen. Ingen kan heller påstå sig känna inre frid till ”Trölla-gabba”. Ibland är det som om alla instrument bråkar med varandra och Björk gör sitt bästa för att tvinga dem åt samma håll.

”Victimhood”, den sista uppgörelsen med skilsmässan, låter som djävulens musik.

I nästa sekund är allt i symbios, i ett förtrollande crescendo, med den norska gästsångerskan Emilie Nicolas svävande på toppen (”Allow”).

Efter några lyssningar framträder en andäktig, trösterik och, faktiskt, följsam musik. Den försonande psalmen ”Sorrowful soil” och kammarfolkeposet ”Ancestress”, med sonen Sindri i bakgrunden, är två sånger till Björks bortgångna mamma och centrala i sammanhanget.

Ibland behöver Björk sju minuter på sig för att säga det hon vill – ibland bara 44 sekunder, som i den förrädiska ”Fagurt er í fjörðum”, en dikt av 1700-talsfiskaren Látra-Björg. I finalen ”Her mother’s house” tar dottern ett nästan överjordiskt bitterljuvt farväl till barndomshemmet.

För några år sedan satt jag på en kusligt tyst buss på väg till Reykjavík och en Justin Bieber-premiär. Det duggregnade mot fönstret och jag häpnade över landskapets ändlösa karghet. När jag lyssnar på ”Fossora” sitter jag åter och gapar över en slags vidunderlighet, som ett litet barn.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik