Pink Pantheress är ett nytt brittiskt popfenomen
Publicerad 2025-05-09
ALBUM Pink Pantheress är både nostalgisk och futuristisk på nya mixtapen ”Fancy that”, en knapp te-paus av strålande pop.
Hjärtat slår dessutom ett extra slag för att 24-åringen håller Storbritannien kvar på den moderna musikkartan.
Pink Pantheress
Fancy that
PinkPantheress/Warner
POP ”Fancy that”, den brittiska popstjärnan Pink Pantheress andra mixtape, liksom bara rusar förbi.
Nio spår, inget av dem över tre minuter, klockar in på tjugo minuter.
Den Bath-bördiga artistens snuttifierade format är en modern fortsättning på förebilden Frank Oceans r’n’b-sketcher snarare än ett tecken på ungdomens snäva uppmärksamhetsspann, som vissa belackare kanske skulle påstå.
Victoria Beverley Walker inledde sin musikaliska bana genom att halvliggande spela in sina betraktelser i en studentkorridor i London. Hiten ”Boy’s a liar pt 2”, en remix ihop med amerikanska rapparen Ice Spice, gjorde Pink Pantheress till fullfjädrad popstjärna med förbandsförfrågningar från Olivia Rodrigo och Coldplay på cv:t.
Nu börjar den unga brittiskans genombrott skapa ringar på vattnet. Pink Pantheress är långt ifrån ensam om att hysa kärlek till 90- och 00-talens 2-step och drum’n’bass. Kanske hade nästa stora popstjärna Addison Rae och hennes iPod Nano-romantiska singel ”Headphones on” knappt varit möjlig före Pink Pantheress.
”My name is Pink and I’m really glad to meet you”, hälsar Somerset-sångerskan på nya skivan. Sammanföll dina tonår med det sena 90-talet känner du dig omedelbart välkommen. Om musiken vore en parfym hette den All Saints, med bara en nypa av Blurs ”13”.
Här finns en oängslighet och spännvidd som bara är möjlig för en ung producent som vuxit upp med internet som inspiration. På denna knappa te-paus av pop trängs bland annat blinkningar till Panic At The Disco, Underworld, William Orbit, Sugababes och Basement Jaxx. Detta gränslösa idésprutande vävs dock samman av en högst personlig vision.
För någon som länge höll hårt i sin NME-prenumeration är det också glädjande att popmusik från den där ön fortfarande kan låta såhär sprudlande. Precis som föregångarna inom britpopen finns ett självförtroende i hur Pink Pantheress lyfter fram sin brittiska sida: en tartan-mönstrad pressbild, en video i kostymdramemiljö, en humor som ekar hela vägen tillbaka till The Beatles. Men hon gör det på ett nytt sätt. Pink Pantheress har liksom föga gemensamt med The Whos stundande avskedsturné.
Texterna är centrerade kring livet efter 20. Förväntningar inför sena nätter, dessa sena nätters eskapader i sig och känslorna som infinner sig när solen gått upp.
När beatsen i den monotont rastlösa ”Intermission” smattrar ut i natten låter det nostalgiskt och futuristiskt på samma gång.
De högstämda stråkarna i ”Nice to know you” minner om The Streets oemotståndliga gatupoesi från debuten ”Original pirate material”, som för övrigt släpptes nästan exakt samtidigt som Pink Pantheress kom till världen.
BÄSTA SPÅR: ”Nice to know you”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik