Pink Floyds nya lyxbox är mäktig och onödig

Pink Floyd när de släppte albumet ”The dark side of the moon” för 50 år sedan, 1973. Skivan firas naturligtvis med ännu en lyxig box som kostar mer än ett paket Bregott.

BOX Lådan borde utrustas med en trafikskylt:

Varning för bred last.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Pink Floyd
The dark side of the moon (50th anniversary box set)
Warner


ROCK Om någon ser lite äldre män halta omkring på stan i veckan kan det bero på Pink Floyd.

De har antagligen tappat nya ”The dark side of the moon”-boxen på foten. Eller kanske försökt lyfta den på ett sätt som får ryggkotorna att sjunga med i ”The great gig in the sky”.

När jag hämtar lådan börjar jag att skratta. Vad är detta? En halv special med en roddbåt? Storleken är, även för att vara en box med flera vinylskivor, grotesk. Men hade det varit Pink Floyd annars? När bandets mest sålda album firar 50 år ska boxen helst fraktas hem på en släpvagn.

”The dark side of the moon” har släppts så många gånger att inte ens basisten och låtskrivaren Roger Waters kan ha koll på vilken utgåva som hör till vilket jubileum längre. Just den här blir dock svår att missa.

Vad får jag för pengarna? Det är en befogad fråga.

Originalskivan från 1973 har mastrats på nytt av James Guthrie och kommer i en mängd olika ljudformat och mixar på vinyl, cd, dvd och blu-ray. Givetvis har även originalets posters och kort tryckts upp igen också. Plus en 160 sidor tjock fotobok med bilder från Pink Floyds turnéer i Storbritannien och USA mellan 1972 och 1975. Bland all annan memorabilia, vinylsjuor och kuriosa märks även ett nothäfte med glansigt omslag.

Det tål att upprepas. I stället för nyskrivna texter och essäer som brukar motivera återutgåvor i fysiska format genom att erbjuda information som inte går att hitta någon annanstans – ett nothäfte.

Låtarna från boxens livealbum, ”The dark side of the moon: live at Wembley 1974”, har redan spillts ut på äldre boxar, men här finns musiken på vinyl för första gången. Det var för övrigt en av Pink Floyds konserter på Wembley det året som brittiska rockjournalisten Nick Kent bombade med verbal napalm. Den klassiska sågningen i magasinet NME gjorde bandets medlemmar deprimerade och ängsliga.

Livealbumet och fotoboken släpps separat. Den som vill kan därför få ett foto där trummisen Nick Mason har en lustig plastmugg på näsan utan att betala 3000 kronor. Alla som vill ha den, på sina håll, eftertraktade Dolby Atmos-mixen av ”The dark side of the moon” får dock vädra ut bankkortet ordentligt och köpa hela kolossen.

Gnidet? Alla vet hur det fungerar.

Är allt detta nödvändigt? Det beror på vem du frågar. Någonstans i världen är klockan alltid fem på eftermiddagen. På samma sätt är varje ny jättebox säkert också den definitiva för någon, framför allt för individer som gillar att dricka tidigt på dagen.

Det råder ingen tvekan om att Pink Floyds katalog behandlas med en lika dyr och välgjord kärlek som Beatles och Bob Dylan. Men originalskivan försvinner nästan i förpackningen. Det krävs i alla fall en instruktionsbok för att hitta den på vinyl nere i bjässens mage. Boxen är med andra ord kattmynta för alla personer som älskar att skapa och titta på ”unboxing”-videor på Youtube.

Musiken går dock inte att flamsa bort. Nej, fåna er inte nu, punkjävlar. Precis som ”Kind of blue” med Miles Davis, en av pianisten Richard Wrights främsta inspirationskällor under inspelningarna, har ”Dark side of the moon” en egen och unik atmosfär. Pink Floyd har varken förr eller senare kopplat ihop släpiga soulmelodier med progressiv rock på ett lika lyckat sätt.

Låtarna har ett sömlöst, långsamt och stenat groove. Texterna, som redan här var tydligt påverkade av att bandmedlemmen Syd Barrett slutade och försvann i en psykos, beskriver en sjuk skymningsvärld för 50 år sedan. Men om någon bjuder chattroboten ChatGPT på cannabis och ber den att skriva rocktexter om 2023 kan resultatet säkert landa nära ”Money”, ”Us and them” och ”Brain damage”.

Oavsett om det handlar om originalet, utgåvan som släpptes när albumet fyllde 30 eller ”Immersion”-versionen från 2011 blir lusten att gräva ner sig i David Gilmours gitarrsolo i ”Time” alltid lika akut. Men bara för att solot endast överträffas av Gilmour själv i ”Comfortably numb” några år senare är det en annan recension som redan har skrivits för många gånger.

Ljudet var kanske gruppens viktigaste medlem. Hur står sig den senaste födelsedagstårtan jämfört med remastern som James Guthrie exempelvis gjorde 2011? Möjligen ännu närmare de tidiga pressningarna från 1973. Till alla anonyma audiofiler som lider av Pink Floyd-abstinens: jag skulle ändå inte våga byta ut den mot min andrapress från UK, nej sir.

Musiken är skottsäker, men även den här boxen riktar sig till en älskvärd men försvinnande liten flock dårfinkar.

Den är både mäktig och onödig.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik