Vackert men lite ojämnt från The Jayhawks
Publicerad 2020-07-10
ALBUM Efter årtionden med tydliga frontfigurer har The Jayhawks blivit ett jämlikt band.
Men rent musikaliskt har de låtit starkare förr.
The Jayhawks
XOXO
Sham/Border
COUNTRYROCK Det är ingen hemlighet att The Jayhawks haft det brokigt.
Det sällsynt starka samspelet mellan medlemmarna Gary Louris och Mark Olson fick ett avgörande slut när Olson hoppade av bandet för andra gången efter en festivalspelning 2012.
Då såg det ut som att Louris skulle stå kvar som ensam låtskrivare och frontman.
Men The Jayhawks är ett jämlikt band, säger sångaren i ett pressmeddelande, och det ska speglas i musiken. Skapandeprocessen av ”XOXO” har därför sett annorlunda ut och varje medlem har fått bidra med material.
Och det är just Louris, tillsammans med keyboardisten Karen Grotberg, som är albumets stora stjärnor. Grotberg gör flera lysande insatser men är rakt igenom fängslande i den poetiska pianoballaden ”Ruby”.
Louris griper i stället tag med sina samhällskritiska texter. I ”Living in a bubble” grämer han sig över hur vi lever allt mindre i nuet och allt mer i våra telefoner.
Men framför allt lyckas ”XOXO” förvalta The Jayhawks många stilar, från avskalad indierock och americana till Beatles-influerad country. Även om det låter enhetligt saknar albumet den genomgående styrka som präglade föregångaren ”Back roads and abandoned motels”.
Det är främst mittendelen som skaver. Inte minst Pavement-iga ”Society pages”, som känns både ansträngd och utdaterad i trummisen Tim O'Reagans händer.
Men någonting händer mot slutet igen. I vackert vemodiga ”Down to the farm” träffar musiken varje nerv när kvartetten låter gitarrplock och harmonier skölja över ljudbilden.
Här visar The Jayhawks, som så många gånger förr, att de är ett band i ständig utveckling.
BÄSTA SPÅR: ”Down to the farm”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik