En jordnära Marilyn Manson blottar och berör
Publicerad 2020-09-11
ALBUM Marilyn Manson varken chockar, utmanar eller provocerar 30 år in i karriären.
Men när människan bakom artistnamnet träder fram blir musiken fängslande.
Marilyn Manson
We are chaos
Caroline/Universal
ROCK Musikaliskt sett har det dalat för Marilyn Manson sedan millennieskiftet. Efter briljanta ”The golden age of grotesque” har den mytomspunna mannen som spred moralpanik på 90-talet ofta bleknat i ett uddlöst utbud av medioker industrirock.
Mellan 2007 års ”Eat me, drink me” och tre år gamla ”Heaven upside down” har skräckrockaren dessutom ömsat skinn oftare än en klaustrofobisk reptil.
På ”We are chaos” har Manson skalat bort så många lager att han nästan bara är kött och ben.
Borta är ordvitsar på Satans och Jesus bekostnad.
I fokus står i stället mannen, myten och legenden Brian Warner. En 51-åring som inte längre har alla taggarna utåt, men som vet vad han vill ha – och säga.
Bortsett från producenten Shooter Jennings har ingen utomstående fått höra eller tycka till om materialet under skapandeprocessen.
Till och med självporträttet på skivomslaget står sångaren för.
I händerna på Jennings fångas och förvaltas Mansons mogna melankoli på flera fängslande sätt.
I ”Don’t chase the dead” kläs modfällda melodier i en skimrande David Bowie-skrud. ”Paint you with my love” börjar som en relativt lågmäld ballad för att kulminera i en ursinnig urladdning som för tankarna till ”Antichrist superstar” från 1996.
Sorgen som tränger fram i låtar som ”Broken needle” och ”Half-way one step forward” vägrar att släppa taget.
Och ”I am not special, I’m just broken/And I don’t wanna be fixed” sjunger han ömt i ”Solve coagula”.
Ofta svävar den skorrande sången över avspända arrangemang som rör sig mellan svärtad pop och sober synthrock. Men vid väl valda tillfällen vänds blickarna bakåt mot 90-talet, med rabiata utbrott som spöar skiten ur hörselgångarna.
Och Mansons cyniska uppsyn är förstås lika aktuell i dag som förr.
Reflektionen ”Am I a man or a show – or a moment?” på titelspåret är slående.
Och refrängen på samma låt är som klippt och skuren till en värld präglad av pandemi:
”We are sick, fucked up and complicated/We are chaos, we can't be cured.”
Efter föregångaren hoppades jag att industrirock-ikonen skulle kasta in handduken och i stället fokusera på sin konst- och skådespelarkarriär.
Jag tar härmed tillbaka det.
Musikern Marilyn Manson har all anledning att kriga på.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik