Sam Smith klär bättre i ballader än pop

Uppdaterad 2023-01-27 | Publicerad 2020-10-30

Sam Smith saknar Adeles finess, men i sina mest kärlekskranka stunder nosar hen på samma känsla som genrens världsmästare.

ALBUM Sam Smiths tredje album saknar inte höjdpunkter. Men musiken envisas med att tala till precis alla, vilket gör att den missar målet en smula.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Sam Smith
Love goes
EMI/Universal


POP Sam Smiths nya album skulle egentligen ha släppts i maj under namnet ”To die for”. Men pandemin satte griller i huvudet på den 28-åriga popstjärnan som pandemin satt griller i huvudet på popstjärnor sedan start.

Inga gilla-markeringar eller strömningar får gå förlorade.

Jag är inte säker på att popmusikens främsta uppgift är att tassa på tårna kring verkligheten, men resultatet av den unge Smiths grubblande blev hursomhelst en ny, mer intetsägande albumtitel, ett mysigt omslag och ett framskjutet releasedatum. Dessutom gjordes en helrenovering av innehållet. De singlar som tidigare släppts finns nu bara med som bonusspår. Det gäller till exempel de euforiska dansgolvsnummer där Smith försöker närma sig idolen George Michael. Detta i syfte att ge albumet en ny, antar jag, mer ”corona-kompatibel” stämning.

Där London-sångaren tidigare mest ägnat sig åt ballader omfamnar hen på tredje albumet pop. ”Love goes” saknar inte försiktiga utropstecken. Titelspåret har en neosoulig vibb och mynnar ut i ett trevligt, engelskt cirkusnummer. ”Another one” är ett utmärkt exempel på den svenska låtskrivaren Noonie Baos känsla för melodisk melankoli.

Men lika ofta flyter musiken bara på som nästan provocerande passiv förströelse. Jag längtar efter någonting som skaver. En producent som slinter, en sångare som spricker. Ett filter verkar stå emellan den i grunden så begåvade Smith och lyssnaren. Till och med det personliga brev som kommer med albumet väcker misstankar om att en copy anlitats. Det är bara lite för välformulerat.

Men så vips, kommer balladerna. Plötsligt står Sam Smith i ett hörn på ett cocktailparty och sjunger sorgset. Ingen lyssnar, allra minst killen på dansgolvet som dissat hen för en annan. Det är inte svårt att förstå att det var denna musik som gjorde Smith till en världsangelägenhet.

Med sitt dova piano och rader om ensamhet i Kalifornien delar albumets höjdpunkt, ”Forgive myself”, dna med Adeles ”Hello”. Det är dödsdömd kärlek. Missade chanser. Självömkan som knark. Sam Smith är som klippt och skuren för dessa känslor. I ”Kids again” kan hen inte låta bli att köra förbi huset där den förlorade kärleken bor. Bara en sista gång.
BÄSTA SPÅR: ”Forgive myself”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik