SG Lewis vill få oss att dansa som förr

Publicerad:
Uppdaterad:
SG Lewis albumdebuterar med glossig retrodisco.
Foto: Harvey Pearson/Press
SG Lewis albumdebuterar med glossig retrodisco.

MUSIK

ALBUM Unge britten SG Lewis skiljer sig från sina jämnåriga kolleger. Han vill få oss att dansa som vore det 1977 – snarare än bara sitta hemma med ett doftljus.


SG Lewis
Times
EMI/Universal


POP Det har skett ett litet skifte i dj-världen. Dansmusik görs inte längre, nödvändigtvis, för dansgolven. En ny generation producenter gör musik hemma, utan en tanke på klubben. I stället tar musiken raka spåret från sovrummet till internet, för att sedan konsumeras – hemma.

Unge, välklippte Samuel George Lewis från Reading, England, började även han i sovrummet. Där drömde han om tidstypisk stämningsfull musik i spåren av James Blake och Bon Iver, artister som satte klassiskt låtskrivande i modern kontext.

Som 18-årig student i Liverpool fick Lewis jobb som dj på en välrenommerad klubb. Där kunde han varje vecka se etablerade dj:s och lära sig dansmusikens grundtes: få dem att dansa. Lewis beskriver själv tiden på klubben som fundamental för sin karriär.

Fullängdsdebuten understryker bara detta faktum. Till stora delar låter ”Times” som husguden Pharrell Williams på sitt allra gladaste humör. Inspirerad av New York, 70-tal och disco är den otvivelaktigt ämnad för klubben snarare än vardagsrummet. Samtidigt är det långt ifrån housemusik. SG Lewis uttryck vilar snarare på tre ben:

Sovrumsproducenten, avsändaren av välstrukna beats som för tankarna till krispiga lakan.

Den brådmogne discoälskaren, som svämmar över av kärlek till svunna tider och stundtals landar i kitsch.

Och så låtskrivaren, som utgår från pianot och själv sjunger i låten ”Chemicals”.

Detta perspektiv gör onekligen SG Lewis till en nutida artist; ett fullfjädrat enmansteam, en kostnadseffektiv A&R-dröm.

Som 26-åring kan Lewis redan världsvant kryssa mellan artistsamarbeten i LA. Vissa av låtarna är inspelade mellan Grammy-bjudningar. Andra gånger kunde han och hans medmusikanter inte värja sig från festens lockelser och övergav en refräng för att dra ut i natten. När den känslan smittar av sig på lyssnaren når ”Times” som högst.

”Back to earth” är solkysst semesterdisco. På ”Impact” glittrar Robyns röst drottninglikt i refrängen. Men ingenting träffar mer än Nile Rodgers-samarbetet ”One more”, som fångar hela den flyktiga lockelsen i klubbliv i en mening: kan vi bara stanna en låt till?
BÄSTA SPÅR: ”One more”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE