Ett fyrtal i lysande ny americana

Doug Paisley och Pistol Annies gör vintern bättre

Publicerad 2018-11-23

ALBUM Americanascenen sover aldrig.
Markus Larsson lyssnar på fyra imponerande album ur höstens skörd.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Doug Paisley
Starter home
No Quarter/Playground


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Lars Bygdén
Dark companion
Massproduktion/Playground


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Pistol Annies
Interstate gospel
RCA/Sony


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Boygenius
Boygenius
Matador/Playground


AMERICANA Doug Paisley vägrade länge att släppa sin musik på Spotify.

Det kan vara en förklaring till att låtskrivaren och artisten från Toronto mest verkar vara en lokal husgud på små ställen som Harvest Home i Stockholm.

Hans sida på Wikipedia är kort och uppdateras så sällan att senaste albumet ”Starter home” inte ens står med. Att vara analog, med allt vad det nu innebär, tycks vara Paisleys hållning.

När musiken spelas i stimmiga lokaler är det svårt att lägga märke till den. Låtarna hörs knappt över sorlet. Detaljerna träder fram när man studerar det lågmälda hantverket närmare. De vemodiga och varsamma melodierna tar sig in på dina spellistor, ibland utan att du ens tänker på det eller minns när du markerade en titel och drog den till vänster.

På dagens americanascen är det få som skriver lika självklara och slitstarka låtar som Doug Paisley. Man måste ofta googla vissa titlar för att kolla om ingen annan har gjort låtarna förut. Det känns som att man har hört dem i flera år innan Paisley sjunger dem på ”Starter home”. Utan att direkt kopiera sina förebilder har musiken samma robusta själ som Kris Kristofferson eller John Prine.

Lars Bygdén kommer från Sundsvall och har egentligen fört en lika undanskymd tillvaro som Doug Paisley. Några kanske kommer ihåg honom från The $1000 Playboys, altcountrybandet som upplevde en kort glansperiod mot slutet av 90-talet.

Precis som ”Skeleton tree” med Nick Cave And The Bad Seeds är ”Dark companion” ett sorgearbete. På konceptalbumet tar Bygdén farväl av sin fru som dog av cancer. Det går knappast att sätta ord på sådana förluster, men genom att skriva om något han aldrig ville uppleva har Lars Bygdén gjort sitt bästa album hittills.

Tjälen går varken ur marken eller hjärtat. Vattnet är svart mot snön. Ladorna ute på ängarna är tysta och utan liv. Det går inte att gnugga bort kylan ur de frusna händerna.

The Bad Seeds och Christian Kjellvander spökar någonstans i musiken, men ”Dark companion” är utan tvekan Lars Bygdéns egen sorg och berättelse. Titeln ”Goodbye” återkommer tre gånger. Det enda som hörs när skivan tar slut är det ensamma ljudet av hur vinden sveper genom barrskog.

Även Pistol Annies använder gamla musiktraditioner för att kunna berätta om sina egna och andras liv i dag. Hos countryartisterna Miranda Lambert, Angaleena Presley och Ashley Monroe dricker inte männen bort sina liv – de går mer tidstypiskt under av receptbelagda läkemedel.

Andra albumet ”Interstate gospel” bygger emellanåt på bluegrass, honky tonk och andra genrer från stenkakans tid. Texterna liknar dock rapporter från ett fattigt USA som rostar sönder i dag. Gruppens protagonister och antihjältar är alltid kvinnor. Tack vare en rå och krass rättframhet som inte nödvändigtvis brukar få plats i kommersiell country från Nashville knycklar trion ihop genrens tröttaste klyschor, rapar och slänger ut dem från verandan.

Dessutom är de tre rösterna bland det starkaste som har hörts på den här sidan av 2000-talet sedan Dixie Chicks.

På Way Out West gjorde Phoebe Bridgers i år en av festivalens mest förtrollande spelningar sent på natten på Pusterviks scen. Trots det högljudda stöket i baren höjde hon aldrig rösten. Frågan är om hon ens öppnade ögonen.

Boygenius är bandet som hon har ihop med Lucy Dacus och Julien Baker. Tillsammans hittar de den förlorade pusselbiten som passar in mellan 2000-talets altcountry och 90-talets lo-fi-indie.

Musiken på deras långsamma, självbetitlade ep låter som att den är inspelad i en stökig och liten lägenhet. Det enda som får brevinkastet att rassla till är en rad påminnelser om att hyran inte är betald.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik