Lysande slut på långtråkig konsert

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Kalla det gärna för två konserter.

Den ena är påfrestande och långtråkig.

Den andra är kort och strålande.

Dua Lipa
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Runt 3000. Längd: 90 minuter. Bäst: ”IDGAF” och ”New rules”. Sämst: Inget som är förknippat med ”Fifty shades of grey” är bra, inklusive balladen ”High”.

”Mwah”

Dua Lipa är den enda artist jag känner till som beskrivit ljudet av en avfärdande slängkyss i en låt.

Just ”mwah” kommer redan i första numret ”Blow your mind (mwah)”.

Men där slutar det roliga. Och det dröjer oroväckande länge innan det blir kul igen.

På många sätt är låtskrivaren, sångerskan och artisten från London typisk för sin tid.

Om Dua Lipa inte redan fanns skulle vi behöva uppfinna henne.

Hon mixar hiphopbeats och reggaeton med edm-genrens taktbyten och melodier. Resultatet är popmusik där de studsiga P3-hookarna är så effektiva att de skulle kunna vara bokstaven ”x” i namnet Max Martin.

Dua Lipa har ända sedan 2017 fått räkneverken på samtidens populäraste musiktjänster att busvissla och hoppa jämfota. Singeln ”New rules” har snart strömmats 800 miljoner gånger på Spotify och har över en miljard visningar på Youtube.

På den punkten är hon en etablerad jätte. På scen är hon fortfarande en artist under konstruktion.

Tanken bakom hur hon ska presentera sin musik på ett intressant sätt är diffus. Det känns som att hon stoppar in låtarna i ett Excel-dokument och prickar av dem.

Framförandet är länge passivt och distanserat, ungefär som ett pliktskyldigt tv-framträdande. Den verkar mest vara en ursäkt för att fansen ska kunna filma och ta bilder av sin idol i lugn och ro, utan några minnesvärda eller störande utbrott från scen.

Ofta påminner musiken och sången om Lady Gaga. Det vill säga den senare versionen av Gaga, hon som hellre är en allvarlig och rockinspirerad singer-songwriter än disco.

I flera av Dua Lipas lättsaltade ballader finns det gott om tid att stå och fundera på annat. Varför har exempelvis de två multiinstrumentalisterna bakom henne samma stil som en genomsnittlig gyminstruktör? Frågan är också om inte just en gyminstruktör hade lyckats posera bättre med en bas?

Men när den både melankoliska och euforiska melodislingan i Martin Garrix ”Scared to be lonely” börjar pulsera vaknar Dua Lipa till liv och blir en explosiv stjärna. Och från och med ”Hotter than hell” lyfter spelningen minst två meter.

Avslutningen ”IDGAF” och ”New rules” är ett guldvinnande ryck från resten av klungan.

När den förra tillägnas alla fuckboys som behandlat sina tjejer illa får publikjublet mobiltelefonernas skärmar att spricka. Och i den senare skakar golvet av uppräkningen i Dua Lipas hårda relationsskola:

One... Two... Three... Kaos.

Där och då råder det ingen tvekan om att 22-åringen inom kort kommer att uppträda i betydligt större lokaler än Annexet.