Hurula träffar hårdare än någonsin
Publicerad 2019-02-22
ALBUM När Hurula försöker förstå sig själv med texter om självmedicinering och orolig uppväxt träffar han bredare än någonsin. Det omöjligt att inte bli berörd.
Hurula
Klass
Razzia/Sony
ROCK Omslaget till den här skivan pryds av en bild på en 18-årig Robert Hurula Pettersson, taget av polisen i Luleå när han just hade åkt fast för ett inbrott på en pizzeria.
Det var sånt som han och hans polare gjorde, mer än något annat för att skapa åtminstone något slags spänning i tillvaron, när deras mer bemedlade kamrater från akademikerfamiljerna åkte på solsemester utomlands.
Innan han ens sett den där bilden på den finnige killen i polisregistret visste han att den skulle bli omslagsbild.
För Hurulas tredje album heter ”Klass” och är hans både mest hudlösa och ambitiösa försök hittills att formulera något om var han kommer ifrån.
Klass är ett laddat begrepp. Somliga hävdar att dagens Sverige inte är ett klassamhälle, andra menar att klass är mer relevant att prata om än någonsin när inkomstskillnaderna ökar och polariseringen växer.
Hurula ger sig inte in i debatten, han vill bara berätta om sitt liv.
I ”Inte min son” sjunger han om att växa upp med en avvisande styvförälder i ett otryggt hem. ”Järnvägsbron” handlar om depression och oändligt ensamma tankar om att hoppa. ”Självmedicinering” sträcker ut en hand för att förhoppningsvis lyckas få någon att må lite bättre.
För fem år sedan, när den förre Masshysteri-sångaren debuterade med ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”, slogs jag omedelbart av hjärtat och passionen i hans dånande rock, men det var samtidigt ett slags musik som jag hade hört förut, med Imperiet och Brända Barn på 80-talet och med Mattias Alkberg, Love Antell och Håkan Hellström på senare år.
Det bet inte riktigt en gång till på mina 40 plus-öron, men jag tyckte mig höra att Hurula hade allt som krävdes för att träffa mitt i prick hos yngre fans som mötte den sortens uttryck för första gången.
Vilket också skedde. I dag drar Hurula stora skaror på vilken festival som helst.
Och med ”Klass” hittar han hem även hos mig. Den postpunkiga rocken dånar fortfarande välbekant men varvas med fler lugnare, sprödare moment.
Framför allt träffar texterna hårdare, och förmodligen även bredare, än någonsin.
”Klass” låter verkligen som vad det är, musik av en Bandhagen-baserad 39-årig tvåbarnsfarsa med ungdomen kvar i hjärtat och en uppriktig vilja att förstå sig själv åtminstone lite bättre.
Det är omöjligt att inte bli berörd.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik