Jag har sparat kinderägget som du gav mig, Robert

Nöjesbladets hårdrockskribent Mattias Kling om Robert ”Strängen” Dahlqvist

Jag har fortfarande kvar det där kinderägget någonstans i lägenheten.

Det är lite kantstött, omslaget lite nött och sårigt, men jag vet att det innehåller något gott.

För det är ju lite som du.

Det hade gått ett tag sedan vi sågs, den där kvällen i den absoluta skåran mellan maj och juni.

Men när jag och mitt födelsedagsfirande sällskap slog oss ner runt det runda bordet längst in på krogen Peppar vid S:t Eriksplan, där du ju jobbade av och till, var det som att ingen tid alls passerat.

Vad som än nu må ha hänt såg jag ju på dig att du var märkt av de senaste åren. Av att mörkret öppnat sig under dig som ett hungrigt slukhål, för jag hade följt din kamp via de smärtsamt öppenhjärtiga inläggen på Facebook.

Måhända slentriangillat dem vid några tillfällen, skrivit något förnumstligt uppryckande nån annan gång, men likväl jublat inombords varje gång då det kändes som att du var på väg att vända det skenande tåget innan det slutligen kraschade mot perrong.

Från Hellacopters till Dundertåget till solo

Jag minns, lite dimmigt som det kan vara då en trots allt firar ännu en årsdag, att jag blev glad att du var tillbaka i stan. Tillbaka där jag sett dig flest gånger sedan guldåren med The Hellacopters avslutats; som ett glad gamäng i den annars tämligen trubbiga personalkadern på ovan nämnda krog. Redo att bjuda på ett leende och en nyfiket pigg blick, vare sig du kranade stora öl eller serverade en av favoritlåtar i ljudanläggningen.

Det är också så jag kommer minnas dig. Inte som snyggt poserande gitarrgud i utsvängda jeans bredvid Nicke Andersson i ett av Sveriges största rockband under det tidiga 2000-talet. Inte som ledare för egna Dundertåget, sidekick till Stefan Sundström eller soloartisten Robert Dahlqvist. Utan snarare som människan som, trots jagad av världens ondaste demoner, alltid hade ett leende över även till perifert bekanta.

Jag vet att kinderägget finns någonstans därhemma. För jag har sparat det, likt en påminnelse om att något så obetydligt som en 43-årsdag kan undfägna de mest oväntade av gåvor. Det är lite kantstött, ja visst, men också fyllt av något mer värdefullt än det sargade aluminiumomslag det levereras i.

För det är ju precis som du.

Följ ämnen i artikeln