Erik Lundin klättrar upp på en ny nivå

Uppdaterad 2019-03-17 | Publicerad 2019-03-15

Texterna på Erik Lundins nya album är lika underhållande som drabbande.

ALBUM Med den verbala briljansen, det lysande berättandet och det inbjudande soundet på ”Zebrapojken” ligger vägarna öppna för Erik Lundin.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Erik Lundin
Zebrapojken
Mansa Banda Music


HIPHOP Barn som har varit med om svåra upplevelser brukar kallas för zebrabarn. Detta då de ofta har ett ”randigt” känsloliv, som växlar snabbt mellan sorg och glädje.

När Ibrahima Erik Lundin Banda fick höra talas om begreppet kände han direkt hur väl det stämde in även på honom, och titeln på det här efterlängtade debutalbumet gav således sig själv.

På de fyra år som gått sedan den rättmätigt tokhyllade ep:n ”Suedi” har 36-åringen från Bromsten i nordvästra Stockholm fått priser på Grammis och P3 Guld, gjort utsålda spelningar och åkt med Håkan Hellström på hans monstruösa ”Rullande åska”-turné.

Parallellt har han fått uppleva hur en rad personer i hans närhet gått bort, familjemedlemmar av sjukdom och gamla polare som offer för kriminalitet. En dag för två år sedan började på en begravning och slutade i eufori framför ett publikhav på Håkan-turnén.

Den sortens snabba kast mellan stämningarna präglar även dessa tio låtar.

Många rader ger en klump i halsen (”kunde vart död i dag/men har väl överlevt överlag/frågar alltid mitt överjag/om jag dög i dag”). Minst lika många genererar förlösande skratt (”hälsosamma gäris vill ha Erik i dieten”).

Bob Hund lanserade uttrycket ”dur och moll om vartannat” men det är Erik Lundin som definierar det.

Han har redan fått otaliga hyllningar för sina texter men på ”Zebrapojken” klättrar han upp ytterligare en nivå.

Kärleken till svenska språket är passionerad och djup, och det handlar långt ifrån bara om halsbrytande kreativt rimmande utan lika mycket om en sällsynt förmåga att måla kristallklara bilder.

Lundin rappar om en uppväxt på ”Kalle Anka och Illustrerad Vetenskap” men berättar ändå gripande historier med större litterära kvaliteter än de allra flesta svenska låtskrivarkollegor.

Låtar som ”Nu dom frågar” och Cherrie-duetten ”Andetag” behandlar de dubbla känslorna inför framgång, ständigt med vetskapen om att det precis lika gärna hade kunnat gå som för en del kompisar från orten.

Avslutande ”Jag räcker” är en stark djupdykning i självtvivel och oro som mynnar ut i tacksamhet och nyfunnen styrka, precis som resten av albumet i en produktion – signerad Nisj och Måns Lundberg – som även den effektivt blandar mörk tyngd med ljus lekfullhet och hellre bjuder in brett än briljerar längst ut på avantgardekanten.

Det riktigt stora genombrottet torde rimligen vänta runt hörnet.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik