Glädjande soul med Bo Kaspers Orkester

Uppdaterad 2020-02-06 | Publicerad 2020-02-05

KONSERT Bo Kaspers Orkesters turnépremiär är en fin mix av soul, dans och glädje. Men det löjligt tajta bandet lämnar också utrymme för träffande melankoli.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Bo Kaspers Orkester
Turnépremiär: Rival, Stockholm. Publik: 735 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: Inlevelsen i låtar som ”Allt ljus på mig” och ”Vi kommer aldrig att dö”. Akustiska ”Dansa på min grav” är också vacker. Sämst: Premiärnerverna syns till vid ett par tillfällen.

Bo Kaspers Orkester bjuder på glädjande soul.

Det är svårt att komma på något annat svenskt band som struntat lika mycket i genregränser. Med ständig nyfikenhet har Bo Kaspers Orkester blandat friskt mellan jazz, funk och visa i snart 30 års tid.

Men på sitt tolfte album ger de hela hjärtat till soulen. ”23:55” lånar skickligt från 60- och 70-talsgiganter som Otis Redding och Marvin Gaye men låter samtidigt helt och hållet som Bo Kaspers Orkester.

Mycket tack vare djupet och känslan i Bo Sundströms röst. Och inte minst förmågan att sjunga så dedikerat om livets små ting.

Albumet kännetecknas av en spelglädje som hörs tydligt även live.

Trots en enda genre är mångsidigheten slående.

Redan i inledande ”Gud ger ingen allt” svänger det så mycket att publiken har svårt att sitta still. Sundström glider över scenen och dansar lekfullt tillsammans med sina körsångare. De snurrar runt, sparkar benen i luften och bjuder på en och annan moonwalk.

Under ”Allt ljus på mig” blir glädjen rentav överväldigande.

Det löjligt tajta bandet blandar material från hela karriären, ändå smälter samtliga låtar fint ihop med hjälp av soulfylld körsång, passionerad blås och medryckande rytmer.

Men här finns också plats för intima ballader. Vackrast är kanske ”Vill du dansa”, låten sticker ut med sin hudlösa text om att vilja komma någon nära. (Som Sundström själv uttrycker det: ”Låtarna blir annorlunda när man är nyskild än nyhånglad”).

Spelglädjen hörs tydligt live.

Vid ett annat tillfälle sitter hela bandet vid scenkanten och spelar akustiskt. Då handlar det i stället om att lämna över en brinnande värld till sina barn.

– Det är bättre att låta dem lyssna på en skolstrejkande 17-åring än på oss, säger sångaren.

Men när han tar i för att sjunga blir premiärnerverna tydliga för första gången i kväll. ”Dansa på min grav” börjar i fel tonart och Bo Sundström vill börja om.

Han sjunger på nytt, den här gången med allt han har. Det blir alldeles rätt, vackert och gör ont en stund innan musikerna bryter ut i dans igen.

Även när Bo Kaspers Orkester ägnar sig åt en enda genre är mångsidigheten slående.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik