Jeff Beck var gitarristernas gitarrist

Han gjorde precis det som föll honom in, för att han redan hade bevisat allt han ville bevisa

Jeff Beck lyfte in Rod Stewart i strålkastarljuset, hjälpte till att lägga grunden för hårdrocken och var alltid gitarristernas gitarrist.

Den konsekventa kompromisslösheten gav honom aldrig lika stora framgångar som hans många kända vänner, men desto mer respekt.

I England under senare halvan av 60-talet, när rockmusiken som vi i dag känner den tog form, var Jeff Beck en av de verkligt centrala figurerna.

Han föddes 1944, växte upp i Wallington i södra London och kom tidigt in i musiken. Beck sjöng i skolkören och tvingades av sin mor att öva piano två timmar om dagen, men när han första gången hörde Les Paul spela elgitarr stod det genast klart vad han ville göra med sitt liv.

Familjen hade inte mycket pengar men ytterligare inspirerad av BB King och Gene Vincents gitarrist Cliff Gallup byggde Beck som 13-åring egna gitarrer av cigarrlådor.

Senare i tonåren presenterade hans syster honom för Jimmy Page, en annan gitarrgalning, och tillsammans började de två försöka slå sig in i det tidiga 60-talets bubblande pop- och r’n’b-scen i London.

Beck fixade gig som studiomusiker och gjorde korta sejourer i band som Screaming Lord Sutch & The Savages och The Rumbles innan han tack vare rekommendation från Page fick chansen att hoppa in som ersättare när Eric Clapton lämnade Yardbirds 1965.

Yardbirds hade haft en hit med ”For your love” men det var när Beck klev in och började experimentera med influenser från Indien och mellanöstern som bandet gick från tämligen renlärig blues till öppensinnig pop och verkligen hittade sitt sound.

Becks perfektionism och hetsiga humör gjorde att han fick sparken mitt under en USA-turné

Becks sätt att försöka imitera en sitar med gitarren på singeln ”Heart full of soul” blev stilbildande och bandet fick ytterligare en stor hit med ”Shapes of things".

När även Page så småningom kom med i Yardbirds blev det emellertid snart för många fantomgitarrister på liten yta. Becks perfektionism och hetsiga humör gjorde att han fick sparken mitt under en USA-turné efter mindre än två år i bandet.

Redan vid den här tiden, 1967, hade Beck skaffat sig den sortens status att Pink Floyd ville ha honom i bandet som ersättare till Syd Barrett men aldrig ens vågade fråga.

Beck satte istället ihop The Jeff Beck Group, med en helt okänd sångare som hette Rod Stewart och en lika okänd basist vid namn Ron Wood. På albumet ”Truth” fick de till ett tungt bluesrocksound inte olikt det som Jimmy Page några månader senare skulle göra legendariskt med sitt nya band Led Zeppelin.

Jeff Beck med sin fru Sandra 2007.

Både ”Truth” och uppföljaren ”Beck-Ola” sålde bra, och Beck fick i vanlig ordning fin kritik för sitt kreativa gitarrspel. Men en kombination av Becks musikaliska rastlöshet och ovilja att låta estradörer som Stewart få för mycket utrymme gjorde samtidigt att bandet blev svårt att hålla ihop.

Stewart och Wood försvann till Faces och pianisten Nicky Hopkins började så småningom spela med Rolling Stones.

Beck har sagt att han inte känner igen sig i den bild av 60-talet som en kreativ häxkittel som skapade ramarna för hela popkulturen som ofta målas upp. Själv var han mest frustrerad över att tekniken var så begränsad att han inte kunde realisera musiken han hörde i sitt huvud. Han blev också tidigt klar med rockstjärnelivet och när 70-talet började låg fokus betydligt mer på att förverkliga visioner än att överträffa försäljningssiffror.

Med nya upplagor av The Jeff Beck Group, bandet Beck, Bogert & Appice (med basisten Tim Bogert och trummisen Carmine Appice) och senare solo utvecklade Jeff Beck den experimentella mix av rock, fusionsjazz, soul, funk och elektronik som har blivit hans signum.

Hans blixtrande teknik placerade honom alltid i toppskiktet när tidningar röstade fram tidernas bästa gitarrister

Han försökte sällan göra något annat än att följa sin kreativitet, lånade emellanåt in sångare men lät ofta musiken vara helt instrumental. Inte sällan sålde skivorna häpnadsväckande bra ändå. Båda de två första soloalbumen ”Blow by blow” och ”Wired” hamnade högt på topplistorna och nådde platinastatus. Beck samlade under åren på sig åtta Grammys.

På 80- och 90-talen blev de egna skivorna mindre frekventa. 1985 fick Beck och Rod Stewart en hit med Curtis Mayfield-covern ”People get ready” och gitarristen hoppade ofta och gärna in hos prominenta kollegor, däribland Kate Bush, Roger Waters, Bon Jovi och Joss Stone.

Men inte minst blev han gitarristernas favoritgitarrist. Slash, Kirk Hammett och The Edge är bara tre av många som lyfter fram Becks betydelse för deras egen utveckling, och hans blixtrande teknik placerade honom alltid i toppskiktet när tidningar röstade fram tidernas bästa gitarrister.

Jeff Beck.

Själv beskrev han en gång sin vita Fender Stratocaster som en tredje arm, efter decennier av intensivt umgänge en förlängd del av kroppen.

Sättet han fick gitarren att viska och vråla om vartannat, utan plektrum men med fullständig kontroll över anslaget såväl som svajarm och pedaler, såg påfallande ledigt och enkelt ut, så som det alltid gör när riktigt skickliga hantverkare arbetar.

Beck var sparsmakad med Sverigebesöken men jag fick uppleva det två gånger, i Solnahallen 2010 och på den lite märkliga spelningen ihop med kompisen Johnny Depp på Annexet i Stockholm i somras.

Jag ska inte ljuga, Becks idé om rock var aldrig riktigt min, solona kunde bli tålamodsprövande långa och inte sällan överglänste gitarrkonsterna kvaliteten på låtarna, men sättet han spelade på bländade.

Inte minst gjorde Beck alltid precis det som föll honom in, för att han redan hade bevisat allt han ville bevisa.

Som till exempel att spela in en skiva och åka på turné med en musikaliskt tämligen ordinär skådespelarpolare, bara för att de gillade att hänga.

Just samarbetet Johnny Depp adderade kanske inte så mycket till Jeff Becks konstnärliga eftermäle men kompromisslösheten i själva idén säger förmodligen ändå något om hans artisteri.


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagramTwitter och Spotify för full koll på allt inom musik